litettorp

Mitt torp är omgivet av murar.
Som ett fort är det. Men knappast ointagligt...













Har ni tänkt på vad stenmurar är vackra?
Hur fint de följer landskapet
och hur troget de ligger kvar, år efter år.

I mitt källarförråd finnns några vackra saker jag fått av en vän. De ska till torpet när det är dags.

Vill ni se dem?







Det är örngott, påslakan och underlakan. Vackert broderade.
Fyra uppsättningar.

Och en hink i emalj ifrån Kockums.

Jag fick ett tips. Från torpar-flickan före mig. Hon som skrev den mystiskta lappen, hon som verkar ha älskat torpet så mycket.
Ett tips om en badplats jag inte visste fanns. På andra sidan sjön.
Så vi tågade iväg på upptäcktsfärd, pappa och jag.

När vi skulle gå över den breda bäcken hittade vi en gammal bro:



Och sen en stig som ledde fram till sjön.



Och därifrån gick en spång.



Det märktes att inget gått den här vägen på några år...

Men vi la plankor över spången och kunde fortsätta vår upptäcktsfärd.



Fram till en plats vid vattnet där det var ganska långgrunt.



Och med spår av solbadande människor.



En liten brygga.



På andra sidan sjön.





Ni kanske tycker det är förfallet och sorgligt men jag ser det inte så.
Jag ser spår av härliga sommardagar och glada människor!

Nästa sommar ska jag provbada här.
Tänk om jag hade en eka...

Och jag har fått fler torp-bilder av den snälla torp-familjen före mig.
Här ser ni honom i egen hög person, August Rodin, Flodingsås torpare.



Jag vet tyvärr inte när bilden är tagen men August är ju född på 1860-talet iallafall.
Man kan se att torpet är omålat på söderfasaden men ser ut att ha färg på entrésidan mot öster.
Det är också intressant att se att skorstenen har ett platt överstycke som inte längre finns kvar. Vad är det, någon som vet?

En annan sak slog mig också. Om August föddes på 60-talet så kanske han blev soldat på 80-talet och fylttade till torpet då. Det skulle kunna förklara varför så mycket i torpet har spår ifrån sent 1800-tal. De kanske flyttade dit då och gjorde lite "renoveringar"? Kakelugnen, tapeter, gamla tidningar och möbler bland annat verkar vara från sent 1800-tal och inte från mitten av 1800-talet som man kunde förvänta sig eftersom det var då huset byggdes. Kanske även den tillbyggda farstun mot norr är August verk. Förresten... fanns den när den här bilden togs? Det är lite svårt att avgöra, jag får ställa mig på samma plats som fotografen och se om den borde ha synts på bilden. Spännande!

Vi körde två stora lass till ifrån min snälla golvleverantör i helgen.
Och det visade sig att hälften av lasset inte var golv- utan takbrädor. Vissa av dem nästan en halv meter breda! Men det gör ju inget, jag behöver tak lika mycket som golv.



De har kvar de gamla spikarna, helt fantastiskt snygga smidda spikar. Finns i storlek L och XL. Det ska bli ett nöje att få återanvända dem! Tänk vad fint golvet kommer bli med de här stora vackra spikskallarna.



Jag fick med mig en dörr till också. Och ja, jag vet, jag behöver den inte. Speciellt inte som det var en trippeldörr från 1700-talet som suttit i nåt gammalt slott! Men den var alldeles för vacker för att gå till tippen. Den kanske kan få en plats i nästa hus jag köper? En annan idé är att bygga ett skåp eller något av dem, de är tunna och fina och skulle passa bra som köksluckor eller i en skänk eller ett vitrinskåp...



Och så körde vi hem två rejäla gamla bjälkar, närmare sex meter var de.
Pappa har fortsatt att gräva och gräva och snart är grunden utgrävd och klar. Vi kunde lägga i de två bjälkarna som ska bli en del av det nya golvbjälklaget. Det kändes jättehäftigt för plötsligt blev det tydligt att det inte är så långt kvar tills jag kan lägga in golvet.



Vi kom på en så smart lösning också. Återigen, varför har man inte gjort så här tidigare? Vi låter golvbjälkarna vila på grundstenarna. För att golvet inte ska hamna för högt ska jag göra urtag i stockarna och sänka ner dem en bit. Men ligger de på grundstenarna kommer de ligga stadigt och på säkert avstånd från jorden under. Här ser ni den nya bjälken och till höger en bit av den gamla som fortfarande ligger kvar.

Vi har haft en väldigt kall men otroligt vacker helg på torpet. Pappa och jag.

Jag kan berätta att det var ganska kallt att sova i husvagn i nästan 10-
Men den frostklädda världen som mötte mig när jag gick upp på morgonen hade jag inte velat vara utan.





Allra helst hade jag nog suttit inne stugan och tittat ut genom ett fönster gnistrande av rimfrost.
Med en värmande brasa knastrade i kakelugnen...

Tänk er en pelare av vit rök som stiger ur den lilla skorstenen och rakt upp mot himlen!





Medan morgonkaffet puttrade på järnspisen i köket...

Jag funderar på att döpa om bloggen till Sagan om det magiska lilla torpet. Fantastiska saker fortsätter att hända här...

Igår fick jag mail ifrån släktingen till den gamla torparen, hon som skrev den fina kommentaren jag visade förra veckan. Av henne fick jag veta att torpet inte heter Floringsås utan Flodingsås. Och detta namn kommer av den förste soldaten som bodde där vid namn Flod. Flod emigrerade till Amerika och torpet togs då över av en soldat med namnet Rodin. Denne Rodin är hennes mans gammelmorfar! Visst är det fantastiskt? Genom henne har jag fått namn och födelseår på alla som bott på torpet sedan Flod. Undrar vad som hände med honom förresten? Vem vet, ättlingar till honom kanske också hittar min blogg en dag!
Hon bekräftade också att det var rätt grav jag hittat på kyrkogården som jag skrev om här: http://litettorp.blogg.se/2010/july/kattunga-kyrkoruin.html

Roligast av allt var de gamla bilderna på torpet som hon skickade med. På den här bilden ser ni August Wilhelm Carlsson Rodin och dottern Maria Rodin, min torpare alltså! Sittandes på torpets södergavel, den som jag bytt ut timmer i hela sommaren. Där hade de tydligen en bänk att sitta på i solen och en hel del blommor. Jag har svårt att urskilja vad det är som växer där förutom fingerborgsblommor. Är det någon som kan se något annat?



Gaveln såg ut så här när torpet blev mitt:



På nästa bild ser man torpet med det gamla fina spåntaket. Visst är det vackert!? Jag blir alldeles varm när jag ser det. Och jag får lust att återställa det... Man ser ju aldrig spåntak nuförtiden men det är ju verkligen jättefint! Och det passar så bra på en liten enkel stuga som denna... Synd att det kräver så mycket jobb och har så kort livslängd bara! Man ser också att torpet INTE hade några hängrännor... Trärännorna som satt där var alltså inte så gamla.

Det här är den första bilden jag ser på torpet i gammalt och fint skick. Det är väldigt inspirerande, jag vill att det ska bli så här fint en dag igen!


Här är ännu en fantstisk bild. Ser ni det lilla torpet där under de höga träden? Det ligger så underbart fint i landskapet. Granplanteringen man ser i förgrunden är nu hög och tät så det här perspektivet på torpet går inte längre att få. Det ser så ljust och luftigt ut på bilden, det måste ha varit underbart vackert. Det slår mig också vad trevligt det ser ut med de höga träden som bäddar in huset. Endast två av de stora björkarna runt huset lever fortfarande. De var minst fem från böjan. Jag får tanken att jag kanske skulle plantera nya träd där de gamla har stått...



Tack än en gång!

Det här inlägget vill jag tillägna mina grannar på torpet.
Kan man ha bättre grannar?
Inga sura miner, bara nyfikenhet och hjälpsamhet.

Under min långa torpvistelse i somras hann jag komma in lite mer i gemenskapen i byn. Jag pratade med dom flesta och fikade med några. Vissa av dem har kommit till torpet och gett mig råd eller en hjälpande hand. Och så har jag ju grannarna av den givmilda sorten som skänker eller säljer sina gamla saker billigt till mig. Jag har en känsla av att ryktet går om den galna sakleterskan som har hittat dit...

Jag fick lära mig vilka som var vänner och vilka som var fiender. Vilka som är lite tokiga och vem som tar till flaskan. Vilka som alltid har bott där och vilka som är ditflyttade. Vilka som är släkt och på vilket sätt. All den där kunskapen sög jag åt mig som den nyinflyttade lilla svamp jag är.

Många gubbar bor det där, jag tror de flesta är runt 70. Medelåldern sänktes dramatiskt när jag kom dit och jag tror det är uppskattat. Och kanske är det på grund av min ålder och på grund av att jag är tjej som de så gärna kommer och hjälper mig. Det är ju så lätt och så tacksamt! Och jag utgör inget hot mot någon.

Visst tycker de att jag är lite tokig, en stadsbo med mycket konstiga idéer. Flera av dem har förklarat för mig att de tycker att mitt projekt är galet, de tycker att jag borde riva det gamla rucklet och bygga något modernare. Men de tycker nog samtidigt att det är lite roligt också, att något bryter av mot allt det gamla vanliga.

På landet dricker man kaffe när någon kommer förbi, det kan bli många koppar om dan.

Det var ju det här med upphängningen av de nya hängrännorna. Det blev ju inte så snyggt.
Så här såg det ut förr, alltså någon gång när de gamla rännorna var de nya:



De var fästa direkt under taket med korta brädbitar. Nästan osynligt men inte helt stabilt för taket är inte i bästa skick och det finns inget som bär upp tyngden, man måste spika underifrån.

På den här bilden som jag hittat på nätet set man en lite liknande lösning. Fast här ser det ut att vara mer rejäla "krokar" av trä som håller upp rännan:



Denna bilden tog jag på en hembygdsgård i Kinna. Detta är ju en rätt snygg lösning, fast inte direkt osynlig förstås:



Den här bilden tog snälla Andrea på entilltorpblogg åt mig. Jag tyckte den här lösningen var riktigt snygg, men här är det ju antagligen de smidda konsolerna som bär upp rännan snarare än brädan. Att hitta smidda krokar eller konsoler är nog inte det lättaste, de kanske måste specialbeställas hos en smed?



Den här såg jag också på nätet. Här använder de kantiga rännkrokar som fästs direkt i taket. Väldigt snyggt men var får man tag på sådana krokar? Eller? Hm... man kanske kan bocka och böja till såna själv förstås?



De här konsolerna liknar mina:



Och de här med. Fast ännu klumpigare:



Här har man också träkonsoler fast en lite snyggare variant. Såna här kan ju inte vara så svåra att snickra till eller?



Man skulle ju förstås kunna designa en ännu finare variant och göra lite allmogeinspirerade dekorationer på konsolerna. Göra vacker snickarglädje av dem istället för fula måsten...

Vad tycker ni i frågan? Har ni någon favorit av lösningarna?

Det var nåt mjukt och lugnt över dagen idag
Det kanske var det där guldet som bäddade in allt?
Vi åkte till torpet för att hämta golv
min vän Sara och jag.

Jag gillar landsbygden
jag gillar att köra runt i min gamla bil på slingrande oljegrusvägar eller dammiga grusvägar
jag gillar kor
jag älskar sädesfält, stora, mogna
jag trivs bäst i gummistövlar
jag älskar att plocka blommor eller bara sitta i gräset
jag gillar traktorer och gubbarna som hör till
jag gillar jord
jag gillar träd,
de är mina vänner

Det finns en gammal fruktträdgård utanför mitt hus i stan.
Varje år tror vi att det är sista året vi får njuta av den. Det pratas om byggplaner.
Men år efter år får träden stå kvar, får de blomma, får de bära frukt.
De är underbara året om, inte minst under denna årstiden när träden är fulla av äpplen och päron.
Frukt som bara är att gå ut och plocka.

Första året jag bodde här tänkte jag att de nog är vildäpplen, de är nog inte goda. För så bra kan det väl inte vara? En hel äppelträdgård och bara att ta för sig?
Nu vet jag att det är så bra. Men det kommer göra ont den dagen de är borta.
Min vackra, vildvuxna hemliga trädgård.

Det har stått ett hus där intill, ett som byggdes i början av 1900-talet. Av det finns bara grunden kvar. Äppelodlingen hörde dit, nu verkar den inte höra till någon.

Det finns andra gamla trädgårdsväxter också vildrosor, spirea, snöbär, olvon, hagtorn och annat. I en härlig vildvuxen blandning.













Men tänk om den kunde få vara kvar. Som ett minne, som en park. Och många kunde njuta av den.
Jag tycker den är värd att vårda!

å, det här är så fint...
Jag gråter en skätt nu.

Här ska ni få läsa kommentaren jag fick på bloggen idag:

Hej kära torpägare,
Jag och min man blev sååå glada när vi i dag läste din bloog. Vi har tillbringat en vecka varje sommar i torpet under åren 1979-2007. Vår dotter är född 1987 och för henne har det inte varit sommar om hon inte fått åka dit. Vi försökte att inte göra det ett år men då blev det mycket gråt och stora protester.
Lappen du hittat är skriven av henne.
Tyvärr bor vi för långt bort från torpet (47 mil) och ansåg därför att vi inte kunde köpa det.
Vi är glada och tacksamma för att du köpt det och renoverar och kommer att vårda och älska det, som vi gjort.
Att ta ett morgon- och kvällsdopp i sjön har jag alltid sett fram emot. Jag badade längst mot skogen till höger från torpet sett. Där finns en liten stenhäll att gå i vattnet från. De vita näckrosorna är en dröm att se.
Torpet är byggt som soldattorp och den första som bodde där hette Flood (dock inte släkt med mig). Svärmors mormor och morfar köpte torpet när Flood emigrerade till Amerika. De hade en liten ladugård med en ko och några höns. Ladugården är riven sedan många år tillbaka- långt innan jag kom dit. Den stod där vedboden nu står.
Vi har varje sommar eldat i kakelugnen och njutit. Att elda i köksspisen har dock inte varit så trevligt, eftersom det ryker in.
Någon gång på runt 50-talet tog dåvarande ägaren (svärmors bror) bort den murade spiskåpan och tyvärr även draget.
Många varma hälsningar från Hans och Solveig

Hur hittde ni mig?
Vad glad jag blir!
Tack!!

Någon har älskat torpet mycket innan det bliev mitt och det känns så fint. Jag tycker om dem omedelbart bara för att de tycker om torpet.
Jag badar på samma ställe som ni, Håkan visade mig stället. Ja, visst är det vackert!
Vad spännande att få veta att torpet varit soldattorp och vad den förste torparen hette. Vem var Rodin då, var det svärmors morfar?
Fanns brygghuset kvar när ni köte torpet? Hur såg spiskåpan ut?
Jag har så många frågor till er...

Kram Lotten

Det här är bra. Torpet har äntligen fått takavvattning!
Det är något det har saknat under många, många år. Kanske är det vad det har saknat allra mest.
Mycket skada har det gjort, allt regnvatten som samlats framför huset och som plaskat upp på väggen.
Nu när jag lagt in nya friska timmerstockar och snart ska lägga in nytt fint golv så måste ju grunden hållas torr. Det får inte hända igen.



V-rännor var det en gång, fast de som var kvar var bara \ -rännor. Halva rännan hade ruttnat och fallit bort.
\ -rännor gör ingen större nytta.

Så med min snickarfarbrors hjälp har torpet nu fått nya V-rännor.
Jag är inte van vid att snickra, ett besök på brädgården är ett äventyr och jag gär lätt vilse. Nu följde han med och guidade mig. Bimbon.

Två brädor spikades helt enkelt ihop i 90 graders vinkel och i rännan satte vi sedan fast en pappremsa.



Konsollerna är en tillfällig lösning, tills jag har kommit på något snyggare. Någon som har sett något fint sätt att fästa hängrännor i trä? Detta blir alldeles för klumpigt för mitt lilla hus, rännorna dominerar husets framsida nu och så ska det ju inte vara.

Men de verkar fungera!