Hälsa på

Kan ni bevara en hemlighet?

Berätta det inte för någon men idag rymde jag till torpet. Jag borde fortfarande vara hemma och vila men nu gick det inte riktigt längre. Och hur ska jag egentligen kunna bli frisk utan torpet?

Så jag åkte dit och bara var där.
Iakttog och umgicks med sensommaren.

Och jag försöker tänka att det är någon mening med detta, att jag behöver det här lugnet efter ett väldigt stressigt år. Och att kroppen vet när det är dags att sätta stopp och lugna ner sig lite.

Men innan jag åkte därifrån spikade jag ändå upp en bräda.
Bara en liten...
 
 
 
 
 
 
 

Byggnadsvård på lasarettet

Den här semestern blev inte alls som jag tänkt mig, inte i närheten. Alla dagar jag skulle vara på torpet blev bara den där enda tisdagen. För jag blev sjuk, riktigt ligga inlagd på sjukhus-sjuk. Och jag har varit hemskt frustrerad över att kroppen inte vill samma sak som jag men ingenting kan jag göra åt det. En sak har jag insett iallafall och det är hur helt beroende man är av sin hälsa när man har så här fysiskt krävande projekt för sig. Jag kommer troligtvis snart bli helt frisk igen men tänk om jag inte blev det? Tänk om något skulle hända mig så att jag inte kunde fortsätta med torpet. Hemska tanke! De senaste veckorna har jag just inte kunnat göra annat än vara i torpet i mina tankar. Jag får inte sova där i kylan, inte göra något tungt arbete och inte andas in något olämpligt damm eller smuts. Nu ligger jag här alldeles passiv i en sjukhussäng och läser en Gård & torp inhandlad på Pressbyrån och inser att jag behöver vara mer rädd om min hälsa i framtiden. Så att jag håller länge till. För jag vill ju vara på torpet och påta i trädgården och sitta i gräset och dricka kaffe när jag är 90 också! Ett liv inomhus är ju inget liv jag önskar någon.

Så var rädda om er ni också kära läsare!

P.S Tidningen donerar jag till sjukhuset så att fler sjuklingar kan få lite tröst och byggnadsvården kanske nå lite nya grupper av människor.


Med lite hjälp av mitt torp

Mitt torp hjälper mig verkligen igenom min antikvarieutbildning och gör den både lättare och roligare. Jag tror det är en stor fördel att ha torpet att tillämpa mina nya kunskaper på och utgå ifrån och att jag har något som jag verkligen VILL lära mig mer om. Framförallt är det bra för såna som mig som har mycket svårare att lära sig saker om det inte finns något konkret att tillämpa den nya kunskapen på.
 
Det är till exempel torpet jag söker information om i arkiven, jag läser om torparna och deras familjer i kyrkoböckerna, letar efter syneprotokoll i Krigsarkivet, söker efter byggnader och vägar på gamla kartor mm mm. Min utbildning blir en förlängning av mitt fritidsintresse och på köpet blir jag en ambitiös student, himla bra! Just nu håller vi på att lära oss hantera kartor och kartmaterial i något som kallas GIS. När jag gjort klart de obligatoriska övningarna idag kunde jag passa på att leka lite med kartor över torpet! Med det här programmet kan man nämligen bland annat lägga ihop moderna och historiska kartor och det är vad jag har gjort. Genom att göra det kan man relativt enkelt se vad som ändrats i landskapet, nya vägar och byggnader till exempel. Dessutom vet man med hjälp av information ifrån den äldre kartan var man kan leta efter spår av fd byggnader och vägar (eller vad det nu handlar om) som inte är synliga på en modern karta. Riktigt detektivarbete blir det!
 
Här nedan är en karta jag gjort idag som är en sammanslagning av information ifrån en karta över torpet ifrån 1890-tal med nyare vägsträckningar (de röda vägarna), kraftledningar, vattendrag och byggnader. Det går inte att passa ihop kartbilderna exakt och jag är ju dessutom nybörjare på detta men vissa förändringar kan man utläsa med säkerhet. Till exempel syns det ju tydligt att vägen som går fram till mitt hus (Floringsås) har fått en ny sträckning. En annan spännande sak är att det på den gamla kartan finns ett torp (Böresmossen) markerat på berget på andra sidan sjön från mitt torp sett. Det går inte någon väg dit längre och huset finns inte kvar men med hjälp av den här kartan borde jag kunna hitta dit relativt lätt och se om det finns några spår kvar av det. Jag hade också om jag velat kunnat lägga in även tex höjdkurvor i min kartbild och då gjort det ännu lättare att orientera sig.
 
 
Tack för hjälpen torpet!

Akta er för tomten

Idag har jag haft mitt första möte med arkiv-världen och kärlek uppstod genast. Vi var nämligen med skolan på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet och fick höra om vad de gör där och med vilka metoder de har samlat in information de senaste hundra åren. I arkiven fanns så mycket fantastiskt! Stenkakor med inspelningar, fotografier och intervjuer av människor som pratar om än det ena, än det andra. Det är mycket myter, skrock och traditioner som är dokumenterade.
 
Jag vet inte om jag är lagd för att sitta och gräva i arkiv, om jag är en av dem som kommer bli frälst på detta... men det gör mig så lycklig att såna här ställen finns! Människor jobbar faktiskt med detta!! Min bild av etnologi och etnologer har nog ändrats för all framtid tror jag.
 
Jag passade förstås på att skaffa mig lite nödvändigt vetande om husbygge också. Skrockfull som jag är kan jag komma att få det lite besvärligt hädanefter. Nu har jag nämligen lärt mig att det är bäst att:
 
-ha en levande orm i tröskeln till huset
 
-titta upp genom skorstenen det första man gör så man slipper hemlängtan
 
-kasta in katten först genom dörren om man flyttar in i en ny bostad
 
-ha stål över dörren och en kaka bröd under huset
 
-ha ett mynt under östra fönstret
 
-mura in pengar i en träsko i muren
 
-inte flytta på lördagar
 
Mm mm.
 
 
 

Abstinens

Så fort snön började smälta bort och solen tittade fram här i Göteborg kom vårkänslorna över mig och med dem en stark torplängtan. Det är bara det att för en månad sedan gjorde jag det "förnuftiga" beslutet att ställa av min bil över vintern så jag kommer ingenstans just nu! Jag kan knappt sitta still och ännu mindre läsa kurslitteratur så mycket torpabstinens har jag men det enda jag kan göra är att sitta här och tänka på torpet och allt jag vill göra där.
 
Så snart våren har satt fart på riktigt och jag har en bil igen...
 
Det jag tänker mest på just nu är idén om vad jag ska göra med alla tapeter jag sparat ifrån stora rummet. Jag var ju tvungen att riva ner dem (åtminstone trodde jag det då) men har sparat stora sjok av tapetmassor som jag helt enkelt inte klarade av att slänga. Nu undrar jag hur mycket det är egentligen, om lagren går att separera från varandra och i vilket skick tapeterna är. För tänk om det finns tillräckligt mycket kvar av någon fin gammal tapet så att jag kan sätta upp den på nytt i något rum? Ett helt rum kan det ju aldrig räcka till men kanske en vägg på vinden eller kanske i farstun? Eller ett fält högt upp i ett rum ovanför en bröstpanel? Om inget av detta funkar så borde ju tapeterna duga till att tapetsera med på dasset!!
 
Å, vad jag vill ta reda på detta NU!
 
En annan torpföljetång är den utvändiga panelen på huset. Jag har vacklat lite i hur jag tänkt kring den. Ska jag ta den lätta lösningen med åtta tums bräder, såna som jag redan har en del av och som är lätta att få tag i på vilken brädgård som helst? Eller ska jag försöka få tag på större bredder eller rent av kilsågad panel? Men det är inte lätt, det ska man veta! Den lokala ramsågen i Hyssna som tidigare sågade upp paneler som verkligen passar på ett gammalt hus har slutat med det. Tyvärr. Visst går det att få tag på kilsågat om man beställer från norra Sverige men jag kan bara inte tycka att det känns riktigt bra att köra virke över halva landet bara för min skull. Men så igår upptäckte jag en liten virkesleverantör här på Hisingen som har panel i både 9 och 10 tums bredd och blev så glad. Äntligen! Istället för kilsågad panel kommer det alltså bli parallelsågade brädor i olika bredder. Jag tror det blir fint!
 
Jag kan ju knappt bärga mig tills jag får sätta igång!
 
 

Restaureringsteori

På utbildningen till Bebyggelseantikvarie pratar och läser vi en hel del om restaureringsteori. Det är ju det som gör det till en universitetsutbildning och oss till antikvarier; vi lär oss reflektera kring och ifrågasätta det vi gör. Restaureringsteori är inget jag direkt tänkt så mycket över tidigare men det är helt klart nyttigt. Man förstår snabbt att synen på restaurering och ja, överhuvudtaget synen på hur vårt byggda kulturarv bör förvaltas har varierat mycket över tid och även varierar mycket från person till person. Jag med min bakgrund har lite hånfullt blivit kallad för "preservationist" något man inte alls ska vara längre. Min syn är ju att gamla byggnader och byggnadsrester har ett inneboende värde som gör dem värda att bevara för framtiden FÖR SIN EGEN SKULL men det rådande synsättet är snarare att det ska bevaras FÖR NÅGON. Jag är mao en mossig bakåtsträvare bara så ni vet!
 
Det är också intressant att se hur man genom historien har pendlat mellan olika och ibland helt motsatta synsätt. Exempel på detta är synsättet att en byggnad kan och ska återställas till ett mer fullkomligt skick vid en restaurering och det helt motsatta synsättet som bl.a. Morris o Co. stod bakom; att en byggnad inte alls bör restaureras för det kan inte leda till något annat än förvanskning och förlorad autenticitet. Den blir mao en falsk byggnad då man restaurerat den!
 
Som torpägare behöver man kanske inte sitta och tänka jättemycket över de här frågorna, det praktiska användandet kommer ju för det mesta i första hand. Men jag tycker ändå att det är värt att fundera lite över vad det är man håller på med och varför. I "byggnadsvårdsvärlden" är ett ganska självklart förhållningssätt att gå tillbaka i tiden och "återställa" en byggnad så som den (kan ha) sett ut under en tidigare tidsperiod. Detta görs på mer eller mindre trovärdiga sätt. Oftast handlar det om att köpa nytt material och nya inredningsdetaljer som man tror liknar de som funnits i byggnaden tidigare. Det är ju något av en industri detta med nytryckta "gamla" tapeter, nytillverkad pärlspont, kök i "gammal stil" osv...
 
Varför håller vi på så? Det man gör är ju då ofta att radera ut spåren av de senaste årtiondenas historia för att (re)konstruera ett utseende som huset kanske aldrig ens har haft. Det är ju faktiskt inte självklart att det är så man ska förhålla sig till sitt gamla hus. Jag säger det här lika mycket till mig själv som till er för det är värt att bli påmind om tycker jag! Själv känner jag mig lite lurad av byggnadsvårdslitteratur o dyl måste jag erkänna...
 
Mitt eget förhållningssätt när jag "restaurerar" torpet är ju i första hand att huset måste kunna användas. Jag har ibland dåligt samvete över takhöjningen och andra stora ändringar jag gör på huset men skälet för att göra dem är att huset ska vara mer lättanvänt och om huset inte kan användas tror jag att det är ute med det. I övrigt försöker jag förhålla mig till huset så att det ska fungera som det ursprungligen är tänkt. Det betyder tex inga plastskikt utan bara naturmaterial. Nya tillskott vill jag ska smälta in i det gamla men jag känner inget behov av att det måste vara exakta kopior. Det kan få synas att det jag lagt till kommer ifrån en annan tid tycker jag.
 
Jag ser det ibland som en fördel att mitt lilla torp är så fattigt och brokigt och byggt enligt "man-tager-vad-man-haver"-principen. Det gör det lätt för mig att helt enkelt fortsätta på samma bana och låta huset fortsätta att vara en enkel och långt ifrån perfekt byggnad. Det är faktiskt ett arv jag förvaltar och en av mina restaureringsprinciper kan man säga!
 
Mitt senaste påhitt är att tillverka ett nytt bottenstycke till en fönsterkarm av en gammal golvbräda! Man kan diskutera hur intelligent det var för träet är ju visserligen av god kvalitet men är samtidigt väldigt torrt.... Men nu är det gjort och poängen är att jag gillar förhållningssättet; det är billigt, kreativt och till på köpet miljösmart! Återbruk är väl ett ord som rätt väl beskriver vad jag håller på med. Det är ett förhållningssätt som behöver komma tillbaka i vårt slit-och-släng samhälle tycker jag. Men poängen är att det är bara ett, av många möjliga, förhållningssätt till gamla byggnader!
 

Det var en gång en flicka som hette Lotten som var ganska slarvig.

Jag har väl aldrig varit känd för att vara någon pedant precis. Snarare är jag typen som är full av idéer och gillar att sätta igång saker men som gärna överlåter till någon mer noggrann och plikttrogen varelse att fullfölja.
 
MEN processen med att renovera hus verkar ta fram sidor hos mig själv jag inte visste fanns! 

Som med pärlsponten jag började sätta upp i köket. Första väggen gick lätt som en plätt och blev rak och fin tyckte jag men när andra väggen skulle upp blev det svårare. Eftersom väggen jag utgick ifrån lutade lite utåt blev första brädan jag satte upp aningen sned. Den här lutningen försökte jag sedan trolla bort genom en liten lutning åt andra hållet på de övriga brädorna men den ville ändå inte helt försvinna. Sen åkte jag hem och under två veckor grämde den där lilla lutningen mig så mycket att när jag kom till torpet idag rev jag ner hälften av all panel jag satt upp och började om!
 
Före:
 
Efter:


Den var samma sak när jag lade golvet, det blev inte riktigt plant och under flera besök på torpet efteråt lade jag om och höjde och sänkte golvbrädor ända tills jag var nöjd.
 
Under den korta stund jag fick uppleva hur köket såg ut med två väggar klädda med pärlspont hann jag iallafall förstå något om hur rummer kommer kännas när det är färdigt. Känslan går tyvärr inte att fånga på bild men jag lovar, det kommer bli riktigt fint!
 
Nu är det så mörkt på torpet att jag blir tvungen att ta en paus i arbetet vare sig jag vill eller inte. Köket får färdigställas framåt vårkanten när ljuset börjar leta sig fram igen.
 
 
P.S Om man tycker att det händer lite för lite här på bloggen så finns numera möjligheten att följa @Husprataren på Instagram som komplement. Det kanske inte blir så mycket torp där men desto mer andra fina byggnader som kommer i min väg!

Om ni undrar...

Som ni kanske har förstått så tycker jag om att göra saker själv.
Eller rättare sagt, jag gillar känslan av att klara av saker själv.
Det betyder inte att jag inte uppskattar hjälp, verkligen inte, det är jag beroende av ibland och det tar jag tacksamt emot. Men jag vill känna att jag kan och klarar så mycket som möjligt själv om så behövs. Om någon kommer och gör arbetet ÅT mig så lär jag mig ju inte alls lika mycket och jag vill ju lära mig, det är hela poängen.
 
Och vad det gäller elektriska maskiner så är det inte så att jag inte kan tänka mig att använda dem, de är ju en ovärdelig hjälp ibland! Jag har ju trots allt inte all tid och allt tålamod i världen. Men jag vill också lära mig att klara mig utan dem. Jag ser det som ett sätt att tänka som håller på att dö ut, vi människor blir mer och mer beroende av maskiner och då de går sönder eller då det blir strömavbrott står vi sedan helt hjälplösa.
 
Dessutom så intresserar jag mig för hantverk och tycker att det handgjorda har helt egna värden. Dels estetiska (fast det gäller kanske inte våra sågade hål just...) och dels hälsomässiga. Jag tror att vi människor mår bra av att arbeta med händerna helt enkelt!
 
Och så finns det ju uppenbara miljöskäl. Om vi gör saker för hand så släpper vi inte ut lika mycket gifter i naturen och vi bidrar inte lika mycket till överflödet i samhället eftersom vi inte hinner producera lika mycket.
Till exempel.
 
Jag ser alltså mitt torp-projekt dels som ett experiment för att testa ett annat sätt att bygga (och i förlängningen att leva) och dels som en utbildning för mig själv i hantverk.
 
Det är helt enkelt inte det viktigaste för mig att bli klar så fort som möjligt!
Men det har ni kanske redan förstått...
 

Dagens visdom

När jag satt där på torpet igår
och tänkte på hur mycket jag tycker om det
Så var det en sak som slog mig:
Visst är det så att ju mer du kämpar för något ju mer blir det värt för dig?
engagemang, längtan, arbete och kanske till och med uppoffringar
Förvandlas till sist till kärlek

Om man orkar eller vågar engagera sig i något som är svårt eller krävande
Så gör det ditt liv rikare och
Känslan av mening ökar

Det är samma sak med relationer
Det är de människor som kräver mycket av dig och som du lägger mycket kraft på som du i slutändan har allra närmast
Ditt hjärta

Det var dagens visdom


1968 är inte så länge sen



Jag sitter och läser min nya bok
det var mer recept och mindre fakta än jag väntat mig
men visst är den inspirerande!

Och jag vill också passa på att berätta lite om mitt nya jobb.
I stort sett jobbar jag med samma sak som tidigare men ändå är det helt annorlunda.
Min nya arbetsplats är en gård på landet!

Där odlar man grönsaker biodynamiskt och där finns kor, får, höns och ett par hästar.
Varje dag jag jobbar åker jag BORT från stan och den sista biten kör jag på en slingrande grusväg mellan böljande åkrar.

Här är 1968 inte så länge sen och av mina nya kollegor vill de flesta arbeta så lite som möjligt och istället leva enkelt på landet, odla sin egen mat och snickra på sitt eget hus. Dessutom är konst och skapande självklara ingredienser i livet för de flesta.
Där och bland dem kan jag få chansen att lära mig mer om odling och djurhållning och jag kan få bolla mina tankar om renovering av gamla hus.

Jag älskar det redan och känner att jag har hittat hem!

Var ska det här sluta?

Billig byggnadsvård

Jag har en minimal budget för renoveringen av mitt hus,
den kostar mig nästan ingenting,
det är alldeles sant!

Lite pengar kompenseras nämligen av gott om tid i mitt fall

Ibland har inte jag heller tillräckligt stort tålamod.
Ibland är även jag frestad att skynda på processen lite;
Leja en hantverkare som får ordning på huset lite kvickt.
Köpa byggnadsmaterial ifrån de stora och lättillgängliga kedjorna
Åka till en antikaffär och plocka på mig vackra men dyra saker att fylla mitt hus med. .... Osv.
Men jag försöker att inte göra så 
Och jag vill visa att det faktiskt finns en annan väg.

För om man väntar,
tålmodigt och uppmärksamt, med ögon och öron öppna,
kommer de där chanserna som man inte kan förutspå,
inte kan styra över.
Det kan handla om ny kunskap, oväntad hjälp eller billigt/gratis material ifrån ett håll du inte räknat med.
Eller något helt annat!

Sällan blir det bästa resultatet då man försöker forcera fram något tänker jag.
Min lilla budget tvingar mig ofta att vara långsam och jag tror det finns något bra med det.

Min poäng är att den som säger att byggnadsvård är dyrt vet inte vad han pratar om.
Det är faktiskt bara dyrt för den som har bråttom!
Jag kanske tom borde våga mig på att testa min teori?
Ja det gör jag!

Det finns några saker som jag skulle behöva få tag på de närmaste månaderna,
till exempel:

En säng till torpet ( jag räknar med att börja övernatta inne i huset i slutet av sommaren och då behöver jag någonstans att sova). Den ska vara gammal, gärna allmoge, men jag har inte lust att betala flera tusen för den.

Jag skulle också behöva ett stort kärl att samla regnvatten i. Till det vill jag inte ha en vanlig plasttunna för det passar helt enkelt inte.

Sen behöver jag ju grus till dräneringen...

Tre olika saker som jag kommer på just nu att jag behöver ganska snart.
Låt oss testa och se om de dyker upp!

P.S Till saken hör också att jag är en ganska lat person. Det får alltså inte kräva för stor ansträngning att skaffa/ göra någonting.

Klappa krokusar och ha det bra

Hur lycklig blir man inte av det nya livet som bubblar i rabatterna?
Istället för att jobba på torpet går jag runt och klappar krokusar och gullar med små bladrosetter...



Och så har jag lekt med grannpojkarna.
Mina kompisar på torpet är alla män i 60-70års åldern,
igår hängde jag med ganska många av dem.

Den första och jag tycker olika om det mesta men kommer rätt bra överens ändå.
Han muttrar alltid över vilket hopplöst projekt jag håller på med
men kommer alltid och tittar till mig varje gång jag är på torpet.
 
Den andra kallar mig sitt barnbarn och är väldigt andligt intresserad.
Han försöker ofta vägleda mig och igår pratade han om hur viktigt det är att låta hjärtat styra tankarna och inte tvärt om.
Och om vikten av meditation.
Han gav mig rådet att börja jobba med händerna istället för med människor...

Den tredje är tyst och försynt men så otroligt vänlig och hjälpsam.
Igår tillverkade han ett nytt bottenstycke till en av mina fönsterbågar!

En måbra dag på torpet!



manligt+kvinnligt=sant

Kvinnodagen till ära tänkte jag bjuda på några av mina tankar kring manligt/kvinnligt.
Jag funderar en del kring det här vad man förväntas tycka om och ägna sig åt om man är av ett visst kön.
För jag passar ju inte alltid in i mallen.
Motorsågning. Timring. Får kvinnor hålla på med sånt överhuvudtaget?
Jag känner inte så sällan att jag är inne och tassar på klassiskt manliga områden.

Jag brukar inte kalla mig feminist fast säkert många andra skulle göra det,
men jag anser att det är ytterst dumt att låta sig begränsas av sitt kön om det är något man vill åstadkomma här i livet. Att låta könet styra dina val.
Detta gäller självklart även män. 
Själv vill jag göra BÅDE klassiskt manliga och klassiskt kvinnliga saker,
livet är för kort för att begränsa sig tycker jag.
Jag tror inte heller att det är könsbundet vad man passar till och har talang för att ägna sig åt.
Och nej, jag ger inte mycket för de klassiska könsrollerna.

Så alla ni där ute, gör det ni vill innerst inne
Var modiga och tro på er själva,
både män och kvinnor!


Hej 2012!

Gott nytt husår alla vänner och husälskare!

Och välkommen 2012 med dina nya utmaningar och nya möjligheter.

Jag har inte givit några specifika nyårslöften men jag har summerat året som gått för mig själv och funderat över vad jag vill ha ut av det kommande. Jag är en ganska känslostyrd och impulsiv person som gör saker när det känns bra och när andan faller på, men planerar inte så mycket och har ingen vidare diciplin på mig själv... Så jag tänkte testa det här med struktur och planering 2012! Jag bestämde mig därför för att skissa lite på en arbetsplan. Så här ser den ut:

Januari:
Renovera två fönsterbågar
Besöka byggmarknader och prata med kunnigt folk för att lära mig mer om dränering

Februari:
Beräkna mängden grus jag behöver till dränering och husgrund, hitta en leverantör och slutligen köpa det
Köpa dräneringsrör

Mars:
Göra klart dräneringen
Beställa golv
Finjustera och spika papp på golvbjälkarna

April:
Hämta golv
Lägga in golv

Maj:
Täta timmerstommen
Sätta in fönstret (med den nytillverkade karmen) i söderväggen
Göra hål i timmerstommen för takbjälkarna (ikl försöka få någon med motorsåg att komma och hjälpa mig)
Hämta takbjälkarna (som finns i mammas hus)

Juni:
Sätta upp takbjälkarna
Spika upp innertaket

Juli:
Lägga in en ny syll på österväggen
Sätta fast dörrkarmen

Augusti:
Timra klart österväggen

September:
Sätta upp papp och panel på österväggen

Oktober:
Sätta upp papp och panel på söderväggen

November:
Renovera 2 st fönsterbågar

December:
Renovera 2 st fönsterbågar

Det är mycket tråkigt som ska göras... Det känns rätt tungt när man ser alltihop så här framför sig. Men det ger ett väldigt roligt resultat! För bland annat kommer jag att kunna bo i huset redan i sommar om allt går som det ska.


Tankar om tid

Jag har fått frågan några gånger på sista tiden om vad jag har för tidsplan för renoveringen av torpet.
Då har jag svarat 15 år.
Det har jag tagit ganska mycket ur luften, för det finns ingen planering för torpet egentligen.
Renoveringen går i den takt den går.
Men 15 år låter lagom mycket tycker jag.
Det är en väldigt lång tid men ändå ingen evighet.
Och två av dessa år har ju faktiskt redan hunnit gå`
(Jag blir nästan stressad när jag tänker på det)
Detta betyder alltså att torpet ska vara tip top år 2024.
Undrar just hur många av er läsare som orkar följa min blogg tills dess...


Nej till plast- ingen plast!

Igår var jag på brandskyddsutbildning med jobbet
Brandmannen som höll i utbildningen sa en massa intressanta saker
det jag framförallt la på minne var det här:
Om ditt hus börjar brinna är det inte elden du dör av utan röken
(Du hinner förgiftas innan du brinner upp så att säga...)
Men det är inte röken ifrån trä som är så giftig utan röken ifrån alla plaster som brinner
Rök från brinnande trä går att hosta upp men rök från brinnande plast går ner i lungorna och fräter sönder dem...
Visst är det fruktansvärt?!
Och då undrar man ju såklart varför man omger sig med så mycket giftiga material...
Det finns inget hem utan plast idag så brandmannen
och då fick jag ju nåt att tänka på
För finns det någon plast i torpet?
Där finns
Ingen plastfärg
Inga plastinklädda elkablar
Inga syntettyger
Inga plaströr
Inga plastmattor på golven...

Om jag haft en säng där så kanske jag hade haft en skumgummimadrass
För vad har man annars?

Nej, jag vill ha ett hus utan plast! Jag visste det innan men nu känns det ännu viktigare.

Brandmannen sa även att impregnerat trä avger arsenik när det brinner,
hur bra känns det?
Man kan inte gömma giftiga ämnen i ett hus och tro att de är borta sedan
What goes around comes around...

Ingen plast:

Tjejer med trähus

Efter att ha läst senaste numret av Gård & Torp
mailade jag Louise
hon som renoverar Emmas hus och skriver i Husdagboken

En ung tjej med ett gammalt hus
och många frågor som liknade mina verkade det som

Det är så roligt att ha kontakt med andra i samma sits
alla ni som läser min blogg
och bryr er om samma saker som jag

Jag pratade med en bekant om det här i veckan
att vi är lite tjejer runt om i landet med samma intresse
lika galna
lika modiga
Vi pratade om att man skulle starta ett nätverk
kanske ha en hemsida

"Tjejer med trähus" tyckte han vi skulle kalla oss
Ingen dum idé va?
Vi kan ju faktiskt ha väldigt mycket glädje och hjälp av varandra...


I moll

Jag har en liten torpsvacka mina vänner.
Mina torptankar går i moll just nu...

Jag var på torpet för ett par veckor sedan, jag hade inte varit där sedan innan snön.
Och det var dags att se till det, börja väcka både mig själv och torpet ur vinterdvalan.

Hela vintern har jag levt lycklig med mina drömmar
och så kom den hårda verkligheten och mötte mig när jag kom dit.

Det gråa och fuktiga var överallt
och det visade obarmhärtigt upp torpet från sin allra sämsta sida.
Ingen skylande grönska, bara ett naket och nyvaket torp
Trasigt och sorgset...

Det gjorde ju inte saken bättre att jag blev överraskad av snön i höstas
och inte hann plocka undan och städa ordentligt innan det var för sent.

Nu har allt kommit i dagen igen och jag vet inte hur jag ska kunna se förbi det.
Jag känner mig trött och uppgiven- hur ska jag orka? Kommer jag att lyckas?

Jag behöver fästa blicken på det som gör mig glad
se förbi alla hinder.
Så jag har letat bland inspirationsbilderna för att hitta sådant som gör mig lycklig
som ger tankarna fäste och för med sig lite nytt hopp.
Och jag hittade de här:













´


(Den sista bilden har jag lånat ifrån Mäster Henriks)

Genast känns det bättre.
De här bilderna gör mig glad igen.
Jag blir påmind om vad jag tycker är vackrast och vad jag vill uppnå i torpet.
Och att det inte är så avancerat egentligen.
Jag tror faktiskt att det är möjligt.
Enkelhet och rumslighet med genuina material och mycket patina.
Återanvänt byggnadsmaterial.
Gammalt men samtidigt tidlöst.

Tänk vad viktigt det är att ha en dröm, en vision
så man kan se framåt även i svåra tider

Lantligt romantiskt eller bara bonnigt?

Jag gillar landsbygden
jag gillar att köra runt i min gamla bil på slingrande oljegrusvägar eller dammiga grusvägar
jag gillar kor
jag älskar sädesfält, stora, mogna
jag trivs bäst i gummistövlar
jag älskar att plocka blommor eller bara sitta i gräset
jag gillar traktorer och gubbarna som hör till
jag gillar jord
jag gillar träd,
de är mina vänner




Ödehus

Det började tidigt, mitt intresse för gamla hus. Redan som barn letade jag upp gamla öde torp och lekte i. Frida och jag var inbrytardrottningar, vi hittade alltid nåt sätt att komma in. Spänningen och utmaningen i att ta sig in i nån annans hus var nog en del av upplevelsen. Min moral var lite tvivelaktig redan då...

För några dar sedan var jag vid ett av torpen vi brukade leka i när vi var små. Idag är väggarna inrasade och huset är på väg tillbaka ner i jorden. Men jag kommer ihåg den blå kökssoffan som stod där inne när huset fortfarande var helt. Kanske var vi de sista som var i huset? De sista som tyckte om det?

Känner du igen det Frida?



Det är så fantastiskt roligt att träffa någon som delar samma intresse. Nån som ser skönhet där de flesta ser ett smutsigt och nedgånget ruckel. Nån som älskar att leta hus, titta på hus och smyga in i hus. På senare år har ju drömmen också handlat om att köpa ett hus. Och kanske ett till...

Susanna är min nya hus-vän och hon tog med mig på en ruckelvisning i somras. 
Vi kom inte in i alla men i många var vi inne och snokade...








Tidigare inlägg
RSS 2.0