Leka med lera

Det är det här jag gör nu om dagarna. Leker med lera.
Hela murstocken ska fogas om utvändigt och det tar sin lilla tid.
jag behöver:
 
Hacka bort gammal puts (i den mån det finns någon kvar) och kratsa ur alla fogar. Jag använder en murarhammare och en gammal slö morakniv till detta.
 
Blanda bruk. Bruket ska bestå av en del lera och tre delar sand och vara hyfsat fast.
 
Hämta sten (små, platta står högt i kurs).
 
Tvätta stenen om den är smutsig.
 
Blöta ner murstocken med vatten och "gojsa" i fogarna med en murarborste så att de blir ordentligt uppluckrade.
 
Fylla fogarna på nytt med lera som jag kastar in i springorna (ska egentligen göras med en murarslev men jag har inte så bra kontroll öven sådana). Det här är ett ganska roligt moment.
 
Trycka in stenar i leran. Först ska stenarna smetas in i lera och helst ska det säga "slurp" när de sugs fast. Detta är som ett gigantiskt pussel som också är ganska roligt att pyssla med. Men man kan vara pricis hur noggrann som helst så det gäller att sluta i tid. Jag gör även vissa lagningar av murstocken där det helt saknas stenar.
 
Sen ska jag helst klappa lite med handen på den nyfogade ytan för att minimera risken för sprickor.
 
 
 
 
 När det här är gjort över hela murstocken (jag är inte riktigt klar än...) så ska hela alltet putsas. Jag får rapportera mer om det senare. På det här viset blir murstocken tätad tre gånger, först invändigt med säckdragningen, sen i fogarna och sist med ett lager puts.
 

Nu händer det!

Den stora murstocksrenoveringen har dragit igång med besked. Mina vänner från Nääs har varit på torpet i två dagar och gett mig ovärderlig hjälp. Chico har guidat oss och vi andra tre har varit hantlangare och lärlingar.

Innan vi drog igång behövde jag dock göra en del förberedelser.
Bygga ut arbetsställningen på taket så att man kunde komma åt skorstenen från tre håll.
Köpa lera, kalk, rep, juteväv, packplast, lampa och ett helt släplass med sand.
Laga de värsta sprickorna för att stabilisera murstocken något.
Tvätta stora mängder sten.
Bland annat.
 
 
 
 
Vi började med att sy en lång "korv" i juteväv med rep dragna igenom för att dra pipan med.
 
 
 
Vi blandade bruket för hand eftersom det inte finns någon el och bar allt vatten ifrån källan. Det gjorde så klart arbetet lite extra tungt men det var ändå inte så svårt.
 
 
Vi lagade sen skorstenen uppifrån först med lerbruk och mindre sten i sprickorna, så långt ner vi nådde med händerna...

 
Sen var det dags för tvättning med ett tunt kalkbruk invändigt för att få bort påväxter och sot på stenarna.
Och till sist var det dags för själva säckdragningen.
 
 
Principen är att den här sydda jutevävssäcken kan dras ihop som ett dragspel så att den bildar en propp i pipan. Sedan häller man på bruk uppifrån och lättar lite på proppen så att man kan dra säcken upp och ned i pipan. Då skvätter bruket upp på sidorna och trycks med hjälp av säcken in i murstockens springor. Detta görs nedifrån och upp och ca 30 cm i taget. Till sist drar man säcken hela vägen upp och ned några gånger för att få pipan slät och för att överflödigt bruk ska försvinna. Jobbet är tungt och smutsigt men principen är egentligen ganska enkel. Mest trixigt är att sy jutevävskorven på rätt sätt och i lagom storlek.

Chico på Nääs säger att han gör detta för mig för att någon ska föra kunskapen vidare om hur detta görs. Så jag ska göra mitt bästa för att ta ansvar för detta tänker jag.

Det är mycket arbete som återstår och resten ska jag göra själv. Men nu har jag fått redskapen och borde klara det. Principen är att murstocken efter att den tätats invändigt sedan ska tätas även utvändigt. Detta kommer jag skriva mer om framöver.

Det börjar sakta sjunka in att murstocken faktiskt ändå är räddad nu. Det kommer gå att använda den! Inga rör behöver dras i den och den behöver inte plockas ner. Plötsligt bara så där gick den från att vara en risig stenhög till något högst användbart. Och lera, sand, sten och vatten är nästan allt som behövs.
 
 
 
 
 
 

Om gifter i byggmaterial

De flesta människor tycker väl att det är viktigt att vara miljövänlig men det är lätt att tänka att miljön är så stor och den egna insatsen gör så liten skillnad i det stora hela. Då är det lättare att bry sig om vad man utsätter sig själv och sin familj för i hemmet och det är ju också så mycket lättare att ändra på. Här går det verkligen att göra stor skillnad! Åtminstone för den som äger sin egen bostad. Gifter i byggmaterial är något jag intresserar mig mer och mer för och jag är nog inte ensam om det. Först var jag på en intressant föreläsning med professor Carl Gustav Borndehag på Byggnadsvårdsföreningens temadag "Hur hållbart är hållbart?" för ett par månader sedan. Och nyligen fick jag en väldigt bra bok i ämnet i mina händer.
 
Jag har inte brytt mig lika mycket om hur jag inreder min hyresrätt i stan som jag bryr mig på torpet. Inte för att jag har gjort så hemskt mycket tokigheter där men jag har till exempel inte brytt mig så mycket om vilken färgtyp jag målar med eller kvalitén på tapeterna eller om att jag har plastmattor på golven.. Men det får vara slut med sådant nu! Ju mer jag läser om det här ju mer inser jag att vissa hälsoproblem i min familj beror på att vi när jag var ett år flyttade in i ett då nybyggt hus med betongplatta på mark som ännu inte hade torkat riktigt. Detta var 1980 och plastmattorna låg och bubblade sig på golven...
 
Byggnadsvården och det giftfria boendet hänger väldigt nära samman. De för hälsan och miljön snällaste alternativen är oftast de traditionella. Men det finns några undantag och flera fällor att gå i. Vi byggnadsvårdare kan inte automatiskt känna oss sunda och miljövänliga. Att byta ut fungerande inredning och byggnadsmaterial mot äldre eller nyare i äldre stil är verkligen inte försvarbart till exempel. Byggnadsvården måste sluta syssla med sådant om vi inte ska bli klassade som snobbiga miljöbovar tycker jag! Linoljefärg kan vara väldigt snällt mot hälsa och miljö men är det inte alltid! Undvik därför alltid lösningsmedel i färgen och till rengöringen av penslar och annat. Det behövs inte och har heller ingen egentlig tradition utan förstör bara kvalitén på färg och penslar. Torkmedel är också onödigt- måla tunt istället! Gamla färger och tapeter kan innehålla gifter så som bly och arsenik, det ska man vara medveten om. Det går tyvärr inte att utgå ifrån att allt gammalt per automatik är hälsosamt även mycket är det. Konserveringsmedel i produkter med mycket vatten är också en bov att vara uppmärksam på. Försök därför att köpa torrvaror och blanda till själv i möjligaste mån. Det sparar både hälsa och miljö. Det är också lätt att byggnadsvårda i de stora sakerna men glömma de små. Speciellt farligt är det om man i första hand är ute efter en "gammal stil" mer än byggnadsvård som ett sätt att leva och förhålla sig. Glöm inte att spackel, fogmassor, limmer, tätskikt, isolering och allt sånt där mer eller mindre osynligt i huset också är viktigt. Det finns många osunda alternativ att undvika och som tur var finns nästan alltid ett traditionellt sätt som är både billigare, sundare och miljövänligare att ta till istället! Prova tex pärllim, linoljespackel, kutterspån, tjära och andra snälla varianter när du bygger och renoverar. Och sätt inte upp en massa plastbehandlade tapeter med gammaldags tryck på i ditt gamla hus! Testa istället att sätta upp en obehandlad papperstapet och måla den själv med limfärg om du inte har råd att köpa riktiga papperstapeter med limfärgstryck. Eller köp gamla tapeter från 50-talet och äldre!
 
Mitt mål med torpet har ju alltid varit att det inte ska innehålla några plaster eller gifter. Min nya vision är att huset den dagen det har gjort sitt av någon anledning ska kunna förmultna på platsen det står på och sakta och fint gå tillbaka till naturen. Utan att någon sanering krävs, inga miljöfarliga avfall behöver deponeras och inga gifter sipprar ut i Häggesjön! Det ska bli en hög av jord och sten igen som det en gång var. Och om det inte går riktigt så illa med huset så ska iallafall alla material gå att flytta och återanvända på en ny plats! I framtiden tror jag också att jag kommer vara mer noga med hur jag inreder även mitt vanliga boende. Vill jag att jag och mina nära och kära ska andas in en massa farliga emissioner hemma hos mig? Nej självklart inte!
 
Läs nu denna fantastiska och väldigt enkla bok (eller någon annan på samma tema) och sprid budskapet:
 
 
 

Fingolvet

Ni har ju inte fått se mitt golv kom jag på. Mitt gyllene, sammetslena, fina, fina golv!
 
Det var minst sagt äventyrligt att köra 5,4m långa brädor på ett släp men när jag börjar tvivla tänker jag på att om det gick att köra ett lass timmer efter Lill-Saaben så klarar jag nog även det här. Och jag fick fin bärhjälp av en vän och draghjälp av en snäll Volvo.

Det tog mig också ett bra tag att röja i rummet som fungerat som virkesförråd i några år nu. Mina 40cm breda och 5m långa gamla handhyvlade takbrädor är ju lite skrymmande minst sagt. Nu har de fått en tillfällig förvaring utomhus men behöver komma upp i taket innan hösten iallafall. I rummet har jag också förvarat en mängd verktyg som jag nu inte har någon riktigt bra plats till. Tänk om jag hade haft en liten lada att snickra och förvara virke och verktyg i, det hade varit perfekt!

Jag tänker att golvet ska få ligga och anpassa sig lite efter fuktigheten på torpet innan jag gör så mycket med det. Och så känns det ju lite dumt att lägga in det redan nu om vi kommer börja kleta med lera där inne snart...
Men nån gång under sommaren borde jag kunna lägga det på plats.
 
Jag är så löjligt förtjust i det! Det är nästan för fint för att läggas in- och trampa på!! Med smutsiga fötter!
Nej det här rummet kommer verkligen få bli ett finrum. Inrett med solsken och fladdrande gardiner och där man tassar barfota på lena golvplank.
 
 
 
 
 
 
 
 

Närmare stjärnorna

Något stort har tagit sin början. Jag vågar inte riktigt tro på att det faktiskt kommer hända men kanske, kanske kommer murstocken att bli hel snart. Eller helare åtminstone.

Det som hänt än så länge är iallafall att jag och min vän Susanna byggt en arbetsställning på taket. En med en liten plattform högst upp där man kan stå och jobba med murstocken. Eller i sämsta fall sitta och titta på sjön. Eller stjärnorna.
 
Så nu har jag för första gången någonsin varit uppe på taket! Det var verkligen hög tid. Och jag har kunnat lägga en skifferplatta över skorstenen så att det inte regnar ner i den. Bara 6,5år för sent. För det är tydligen förfärligt obra för lerbruksmurade murstockar som står kalla att det regnar in i dem. Har jag fått veta nu. Ja antagligen för de kalkbruksmurade också. (Så alla ni som liksom jag inte förstått vikten av detta tidigare, spring iväg och gör det nu!) Men. Vad gör några år hit eller dit när den förmodligen stått oeldad sedan 60-talet försöker jag trösta mig med. Nu har den i varje fall ett lock. Men det får inte bli för tätt heller utan fukt måste kunna komma ut. Därför ska plattan ligga uppe på några tegelstenar.
 
 
 
 
 

Bakugnsfrågan

Eftersom det var så många av er som engagerade er i frågan om varför min murstock ser ut som den gör så tänkte jag att jag skulle uppdatera med lite ny information. Jag tror nämligen att jag har hittat svaret. Byggnadsantikvarien på Nääs och litteraturen säger samma sak: det handlar helt enkelt om utrymme. En bakugn är så skrymmande så det kan bli svårt att få plats med den i en väldigt liten stuga. Speciellt bakugnar som, liksom min, är murad av natursten för de är tydligen lite extra stora.
 
Det blir ju ännu tydligare när bakugnen går långt ut på andra sidan väggen!
 
 
Bilderna ovan kommer från den här boken
 
Jag gick igenom bakugnshyllan på biblioteket på Slöjd och Byggnadsvård Nääs och konstaterade att den verkade vara den bästa. Ett tips om någon av er vill läsa mer om bakugnar alltså.

Jag tillhör ju inte den där bakugnsfrälsta ligan som drömmer om att baka mitt bröd i bakugn. Inte än. Jag har fullt upp med att förstå dem med avseende på konstruktion och material just nu. Men vem vet, när jag är en gammal tant kanske jag kan baka mina limpor i bakugnen. Klädd i huckle och förklä. Jo det är en trevlig tanke. Men just nu vill jag bara ha ett helt och också gärna varmt hus.

Hälsningar från 80-talet

Jag fick en påskhälsning från 80-talet idag. En som gjorde mig väldigt glad!
 
Bakgrunden är att jag har haft praktik på Västarvet de senaste fem veckorna och suttit vägg i vägg med gamla Älvsborgs länsmuseums arkiv om dagarna. Alltså där allt gammalt byggnadsinventeringsmaterial från länet förvaras. Att mitt torp inventerats på 80-talet har jag vetat länge men att det fanns mer material än det man hittar i inventeringsrapporten visste jag inte. Men jo, i muséets arkiv fanns negativ av fem bilder av mitt torp tagna 86-87 som väntade på mig. Och den snälla fotoantikvarien scannade in dem åt mig och här är dom nu, framkallade för första gången!
 
 
Visst är dom fina! Jag tycker det är väldigt fint med den samlade klungan av stora träd runt huset och sedan inte så mycket mer. Man ser också att åkern var väldigt mycket mer välskött än idag och att det var färre träd och mindre buskar och sly. Och så mycket luftigare och ljusare det var när inte granplanteringen bakom huet hade hunnit växa sig så hög! Det är väldigt nyttigt att få se sånt här för man får visioner för framtiden!
 
 
Torpet var väldigt skruttigt redan då. Men till skillnad ifrån de flesta hus som värderats som kulturhistoriskt värdefulla vid den tiden så hade det ju åtminstone inte renoverats sönder när jag köpte det. Det är ju alltid nån tröst. Tvärt om ser huset nästan exakt likadant ut på den här bilden som när jag köpte det. Samma trasiga hängränna och fuktiga masonitvägg... Eller nej, taket över tillbyggnaden var i bättre skick och inte så rostigt ser jag nu.
 
 
 
Krönet och putsen på skorstenen var fortfarande kvar vid denna tid men om man tittar noga så ser man att krönet på skorstenen är på väg att trilla ner. Baksidan ser annars rätt ok ut. Nästan nymålad!
 
 
 Och den lilla farstubron, den var ju fin ändå!
 
GLAD PÅSK till er alla från mig och torpet!

Hopp om murstocken

En av de fina sakerna med att jobba på Slöjd och byggnadsvård Nääs som jag inte utnyttjat tidigare är möjligheten att få mycket rådgivning av de duktiga personerna som jobbar där. Men nu har jag alltså haft min första officiella rådgivning och suttit och diskuterat murstocken på torpet i 1,5 timme ihop med en duktig byggnadstekniker. Det var väldigt givande med någon erfaren och kunnig person som tittade på den med nya ögon. Nu har jag också fått höra det jag hoppades på - att det går att renovera den och att jag dessutom kan klara det (iallafall nästan) själv! Han var så imponerad av att jag bytt ut timmerstockarna på egen hand och ansåg att om jag klarat det borde murstocken inte vara något större problem. Jag har ju varit så rädd för att ta dit en murare eller sotare utan intresse för kulturhistoria och gamla hantverkstekniker som ska titta på den med misstänksamhet och döma ut den. För de flesta skulle nog göra det misstänker jag... Den har många "fel" nämligen; endast en enda, jättestor rökgång, kraftigt vittrande fogar, träbjälkar som ligger direkt emot murverket och, värst av allt, en inrasad baksida. De flesta råd jag fått hittills har handlat om att antingen dra nya rör i pipan eller att riva hela komplexet. Eller kanske, i bästa fall, att plocka ner och sedan mura upp murstocken igen på nytt. Och jag vill ju så klart inte något av detta. Murstocken är ålderdomlig och speciell och att få ha kvar den har stor betydelse. Den är husets hjärta och en viktig del av både dess historia och funktion.
 
Här är en gammal bild på murstocken där man ser en hel del av sprickorna:
 
Nu vet jag i princip hur lagningen ska gå till och rådgivaren på Nääs har lovat att komma ut och titta på murstocken till våren någon gång. Tills dess ska jag nödlaga de största sprickorna i murverket med lerbruk för att minska rasrisken. Det går inte att göra så mycket alls med den utan att först stabilisera konstruktionen. Så det är alltså mitt lilla uppdrag. Jag ska också lägga stenar över skorstenen för att hindra att det fortsätter att regna in. Sedan ska baksidan muras upp och murstocken tvättas och sedan dras invändigt med lerbruk men det blir sedan det!
 
Vi fastnade ganska länge vid en fråga under rådgivningen nämligen varför det ser ut som det gör med murstocken som går ut genom väggen. Man ser ju inte den här lösningen så särskilt ofta. Jag tror inte jag har sett det någon annanstans, har ni? Och det blir ju en ganska sårbar konstruktion som man borde velat undvika kan man tycka. Jag har forskat lite i gamla huskonstruktioner och kunnat kostatera att det ändå förekommit att murstocken gått ut i ytterväggen på det här viset på andra äldre hus från trakten. Varför vet jag dock fortfarande inte.
 
Så här såg baksidan ut när jag köpte torpet:
 
Så här såg det ut när jag tagit ner panelen, målat timmerstommen och börjat byta ut dåliga timmerstockar:
 
Och så här såg det ut en sorgens dag när jag kom dit... den sköra muren på baksidan hade inte hållit för alla påfrestningar:
 
Så här ser skorsten ut, den är i hyfsat skick även om krönet och putsen fallit av och ersatts med en hel del mossa...
 
 
Här är en gammal bild på torpet tagen 1937 där man ser hur skorstenen såg ut i sina glansdagar. Med puts och krön och allt!
 
 
 
 
 

kopior och orginal och dimensioner som försvinner

Jag tycker att jag ser den överallt
längtan efter byggnadsvården
de levande, äkta materialen
de gamla hantverken
fast folk inte vet att det är den dom längtare efter
 
Laminatgolv som ska se ut som trä
möbler med låtsad slitning som ska se äldre ut än vad de är
tapeter i vintage-stil eller med äkta materialkänsla
falu rödfärg fast den egentligen är en oljefärg
plasttapeter med gamla mönster
mdf-skivor som föreställer pärlspont
allt snickeri som kallas allmoge-nånting
rödfärgade takpannor i betong...
 
Det är ju inte så att det ena måste vara mer rätt men det är ju helt olika saker.
 
Och jag tänker att det naturligtvis är en stil att vilja att saker ska se lite gamla ut
och är det stilen man vill åt så är det väl i sin ordning
Och alla kanske inte bryr sig, eller så vill man bara ha något nytt
Men om det egentligen handlar om något annat?
Om det står för en längtan hos människor efter något
vi vet bara inte riktigt alltid vad det är
Något som går långsammare
är mer hållbart
lite mer i samklang med naturen
lite närmare våra sinnen...
 
Om det enda sätt man vet att uppnå detta på är att konsumera nya produkter
ja, då blir det ju såhär
Och jag vet ju också själv hur lätt och frestande det är att vilja välja den snabba lösningen och går ibland i fällan
Det är ju så lätt att bli förförd...
 
Jag minns första gången jag kom in i min grannes lägenhet i Majorna där jag bodde tidigare
hennes lägenhet var ju lika gammal som min
men där jag hade lackade trägolv hade hon skurgolv
jag plastfärg
hon linoljefärg
osv
Jag tyckte ju att min lägenhet var gammal och fin
men hennes tog andan ur mig
stämningen där inne var helt annorlunda.
 
I somras såg jag för första gången i mitt liv en riktig blomsteräng
det var lite samma sak
det var en sån väsenskillnad emot allt vad jag tidigare kallat för blomsteräng
och jag förstod plötsligt vad det handlade om
på riktigt
 
Det som är så synd är att jag tror att många människor inte känner till de här skillnaderna
(på en datorskärm ser det ju ändå ungefär likvärdigt ut...)
Och naturligtvis finns det mängder med sådana skillnader jag inte heller känner till
Vissa saker måste ju upplevas på plats
med alla sinnen
Och alla får inte den möjligheten
Färre och färre får den antaligen
Orginal byts ut mot kopior
så många kvaliteer är på väg att försvinna
och de flesta märker det inte ens.
 
 
 Backtimjan och blåklockor på Ölands alvar.
 
 
 
 
 
 

En förening för dig och mig

Jag tänkte att jag skulle slå ett slag för Byggnadsvårdsföreningen idag. Jag brukar ju inte göra reklam här på min blogg men i det här fallet är det berättigat tycker jag. Trots att föreningen i år fyller 40 år har de nämligen fortfarande bara ca 6000 medlemmar. Även om Ulla Skoogs sommarprat tydligen ökade medlemsantalet en aning. Detta kan jämföras med Naturskyddsföreningen som har drygt 220 000 medlemmar. Då är 6000 ingenting!
 
Jag har märkt att förvånansvärt få känner till den här föreningen, bland annat på jobbet på Slöjd & byggnadsvård Nääs är det väldigt få av kunderna som är medlemmar. Trots att det ger rabatt i butiken. På byggnadsvårdens konvent i Mariestad pratades det om detta och att det är Byggnadsvårdsföreningen som är den viktigaste aktören i samhället vad gäller byggnadsvård men det är ett ganska stort ansvar för en så liten förening. En ganska liten ökning av medlemsantalet skulle göra att de kan anställa ytterligare en person på kansliet vilket i sin tur kan göra stor skillnad.
 
Och om inte detta är skäl nog så får man massor med bra rabatter i de flesta byggnadsvårdssammanhang om man visar upp sitt medlemskort. Så handlar man mycket byggnadsvårdsgrejer och material får man snabbt igen pengarna och det blir riktigt lönsamt. Och man får tidsskriften Byggnadskultur 4ggr om året som är rätt nördig men håller hög kvalitet och förmedlar det senaste ifrån byggnadsvårdsvärlden. Och så ordnar de ju byggnadsvårdsläger och länsombuden fixar intressanta aktiviteter på hemmaplan.mm.
Så. Nu gör vi 2016 till det nya byggnadsvårdsåret tycker jag!
 

Fröken byggnadsvård och konventet

 
Höstens absoluta höjdpunkt var när jag var på Byggnadsvårdens konvent i Mariestad.
När jag kom hem därifrån var jag alldeles uppfylld! Det var svårt att sätta ord på alla intryck så därför har jag inte skrivit om det här men när jag idag fick se mig själv på en bild från konventet på Byggnadsvårdsföreningens hemsida så kände jag mig lite manad att säga något om det.
 
För mig var känslan att vara på alldeles rätt plats. Som om alla "mina" människor träffats för att bara prata om sådant som jag älskar i tre dagar... Det är lycka det! Dessutom var det för mig första gången som mina två världar möttes och plötsligt blev en, den praktiska byggnadsvårdsvärlden och den mer teoretiska antikvarievärlden. Alla var som en enda stor familj på konventet! Och även om hantverkarna har längre skägg än antikvarierna så har de ju samma kärlek till hus och det var så fint att få träffas och prata över gränserna.
 
Och alla var ju där! Så det var mingel från morgon till kväll med stora delar av byggnadsvårds-Sverige. Kanske var det bara jag men jag tyckte nog också att det var en väldigt kärleksfull atmosfär. Och uppe på det en massa intressanta föredrag om aktuella frågor inom byggnadsvården. För min del hade konventet gärna fått pågå i 2 veckor och hållas mycket oftare än varannat år.
 
Jag rekommenderar det verkligen varmt!
 

Brygghus


Jag har hittat en ny byggnad på torpet. Eller ja, resterna av en förstås men ändå, 
det händer ju inte så särskilt ofta det heller.
På en karta från 50-talet som jag tittade på i somras var, förutom torpet, ytterligare en byggnad utritad. Jag antog att det var den gamla ladugården som man kan se på den Häradsekonomiska kartan från 1890-talet
men det störde mig att den var utmarkerad på fel plats.

Men senare kom jag att tänka på ett brygghus som jag hört någonting om någon
gång, kunde det kanske vara det?

Det finns nämligen två odefinierade stenhögar lite söder om torpet som jag har antagit varit odlingsrösen i brist på bättre teori. Men lite konstigt tyckte jag nog det var med två odlingsrösen alldeles intill varandra...

Senare tittade jag lite närmare på den ena högen och, ja just det, det var
en gammal grund. Det som jag betraktat som ett stenröse måste vara den
nedrasade gamla murstocken. Detta förklarar också varför jag hittat så mycket
saker runt den där gamla stenhögen. Plåtar, en hink, en spark och en fin
gammal kamin bland annat.

Det ser inte mycket ut för världen idag mitt brygghus:
 
Mina grannar på torpet har såna här små brygghus, kan mitt ha sett ungefär likadant ut?
 
 
Och så igår hittade jag ännu en ledtråd. Av en slump trillade jag över
denna teckning av torpet på nätet, ritad av hembygdsförbundet någon gång
Gud vet när.

 
 
En karta över torpets gårdsplan med uppstegade mått på! Brygghuset/ 
tvättstugan var 3x4 steg stor minsann.
En gårdsbild börjar växa fram och det är väldigt spännande. Jag är så nyfiken på hur ladugården kan ha sett ut.
Och vad mer döljer sig under all sly som växer på den plats som tidigare
måste ha legat mitt emellan de tre byggnaderna?

 

Bestiga berg

Det finns kanske nån ibland er som tror att torpet är praktiskt taget färdigrenoverat nu.
Tro inte det.
Det finns säkert lika mycket kvar att göra som jag gjort hittills och det enda som har hänt är att jag har saktat ner på farten. Och på bloggandet.
Ett litet ryck har jag ändå gjort för att få klart lite innan vintern och det som händer just nu är att panelen på söderfasaden är på väg upp!
I helgen var Frida där och jobbade med mig. Och tog säsongens sista dopp i sjön med mig. Och eldade brasa med mig. Och plockade trattkantareller. Och besteg berg...
Det var riktigt härligt och fortfarande går det att sova i huset, även om det var rätt kallt om näsan den sista natten. Fortfarande når solen över granplanteringen och fortfarande går det att dricka sitt morgonkaffe ute i trädgården. Allra hellst hade jag velat vara på torpet varenda dag nu för att få ut mesta möjliga av denna härliga höst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färg!!

Sådär, nu har jag bestämt mig!

Genom trial and error-metoden har jag testat mig fram genom olika färgsättningsalternativ på torpet. Jag har övervägt helt grå fönster men konstaterat att jag inte gillar grått så värst mycket egentligen. Det tillför ju liksom inte så mycket och dessutom tycker jag inte att kalla och varma färger blir så fina ihop. Sen testade jag att måla dem helt i den havregrå (grå-gula) jag målat köket med men då blev fönstren nästan osynliga och tappade helt sin karaktär. Jag har också testat helt gula fönster vilket blev ganska fint men då blev det svårt att få fönstren att passa ihop med dörren på framsidan. Detta problemet kom jag runt (tycker jag...) om jag valde att ha lite vita detaljer både runt dörren och fönstren. Dessutom kom jag fram till att fönstren blir vackrare och får tydligare form om bågarna får kontrastera mot en annan färg. Men jag vill inte ha för mycket vitt och inte heller kritvitt, huset är för gammalt för det. Men den ljust ockrafärgade guldgula däremot, den ville jag ha kände jag!
 
 
Det blir alltså den här färgsättningen:
Guldgula fönsterbågar och brutet vita mittposter. Brutet vita blir också de liggande, hyvlade brädor som sitter över fönstren och ena dörren samt alla karmar. Varken dörrar eller fönster får i övrigt några foder. Samtliga vattbrädor och det lilla konsoltaket över dörren får vara röda. Dörrarna får förbli bruna eller brunaktiga för jag gillar patinan de har och vill inte måla över den.
 

Jag måste erkänna att jag varit lite skeptisk till den färgsättningen med ockragula fönsterbågar och umbragrå foder tidigare. Jag har tänkt att det är något slags byggnadsvårds-hittepå som uppfunnits av Gysinge men egentligen saknar tradition. Lärdomen är att det kanske finns en anledning till att ockragula fönster är så populära till ljust röda hus. De är helt enkelt väldigt fina och harmoniska tillsammans.
 
 
 
 
 

Första torpslåttern

Jag ville att vi skulle få en bra start på vår relation, lien och jag,
så jag valde att lämna in den på sliperi för den första grundslipningen.
Det visade sig finnas ett på promenadavstånd hemifrån mig
som tog 65kr för att slipa en gammal rostig sliten lie.
Så smidigt att jag funderar på om inte mina yxor också ska få göra ett besök där...

 
Sen var det ganska mycket pyssel med att få bladet i rätt vinkel mot orvet
och riktigt nöjd blev jag inte
men när jag väl satt igång att slå var det som om det inte spelade någon roll längre.
Man känner sig kraftfull och i skön harmoni med både kroppen och jorden när man slår med lie
och det är faktiskt svårt att sluta.
 
 
Och jag hittade den här liestickan i förrådet
(var det den ni menade Solveig och Hans?)
som jag använde till att skärpa lien med då och då.
 
 
Senare fick mina enar ny frisyr när jag tränade på stamkvistning.
Av ingen annan anledning än att det var roligt och att jag ville få testa.
 
 
 
Och det börjar så smått gå upp för mig
vilken roll det hävdade landskapet spelar för helheten.
Och kanske också vilken potential som ligger och lurar
bland sly och ormbunkar på torpet.
 

RSS 2.0