Nya tankar på gammalt tema

Jag går i glasverandatankar nu igen. Det kommer sig av en ny idé, en ide om att låta ingången till verandan vara från köket. Skälet till det är att väggen på den sidan redan är så pass söndertrasad eftersom det har varit en dörr där en gång tidigare. Det gör liksom ont i mig att ta upp en dörröppning i den intakta timmerväggen på andra sidan... På det här viset kommer nog också köket få sig ett ordentligt lyft eftersom det idag är lite för mörkt och fönstret mot sjön är så litet. Med verandan skulle en massa ljus och sjöutsikt tillföras och kanske att man tillockmed skulle kunna använda den som ett litet matrum.
 
En liten undring man kan ha är hur den där dörren användes en gång i tiden och vart den ledde... Jag undrar även över fönstret och om det tillkom efter att dörren sattes igen. Jag som alltid trott att det var det äldsta och ursprungligaste av torpets fönster eftersom det är minst och med ojämnast glas. Men kanske är det istället det "nyaste", återanvänt ifrån något äldre hus?
 
Tankarna om att låta bakugnens yttervägg även i fortsättningen vara murad och att en veranda skulle skydda den putsade väggen mot väder och vint, plus att jag kan ta till vara värmen som eventuellt läcker ut ifrån murstocken spelar förstås också roll och gör en veranda ännu viktigare.

Som av en händelse har jag ett gäng gamla dörrar i förrådet som jag saknar användning för. Här är en enkel bräddörr som tidigare satt på vinden. De andra dörrarna i huset är ju av den modellen och den är liten och nätt i storleken så den kanske skulle passa bäst. Den är bara snickrad av fyra stående spontade brädor men jag tänker att jag skulle kunna bygga på den med liggande profilerade spontade brädor (typ pärlspont) på utsidan för att göra den lite tätare och bättre isolerad. Fast... det fore ju förstås rysligt fint att ha en dörr med lite glas i också. Det är iallafall så skönt att bara kunna kånka dit en dörr och titta hur det ser ut! Ritningar i all ära men en modell i skala 1:1 är liksom ännu lättare att läsa av.
 
 
Är det tokigt att göra en dörr för en veranda som bara finns i min fantasi då? Ja men jag vill ändå inte tro det. Det känns nämligen väldigt rätt att ha en dörr på den här platsen. Det skulle skapa mycket bättre kontakt med husets baksida som egentligen är husets finsida men som jag aldrig är på i nuläget. Jag kan tänka mig att även utan veranda, med bara en liten trappa ner så skulle detta kunna bli en favoritplats på kvällarna. Här skulle jag kunna sitta lite upphöjt och blicka ut över sjön i kvällssolen...
 
Några saker har jag kommit fram till angående verandan redan.
1. Den bör vara placerad så symmetriskt som möjligt på fasaden elternativt helt osymmetriskt.
2. Den får inte vara för djup, det verkar vara ett "misstag" som många gör med sina moderna glasverandor och då ser man med en gång att den är nybyggd och inte passar ihop med ett gammalt hus proportioner. För jag vill ju att den ska var ett smycke på huset ingen klumpig utväxt.
3. Den bör inte ha något klumpigt sadeltak, helst ska taket vara valmat och flackt.
4. Dörrarna på verandan ska helst sitta på dess långsida men det blir lite svårt för mig att ha dem så av två skäl. Dels för att kunna utnyttja rummet ordentligt och dels för att trappan upp till dören skulle bli så hög eftersom huset ligger i en backe. Bäst skulle det istället bli om utgången låg på kortsidan åt söder.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bakugnsfrågan

Eftersom det var så många av er som engagerade er i frågan om varför min murstock ser ut som den gör så tänkte jag att jag skulle uppdatera med lite ny information. Jag tror nämligen att jag har hittat svaret. Byggnadsantikvarien på Nääs och litteraturen säger samma sak: det handlar helt enkelt om utrymme. En bakugn är så skrymmande så det kan bli svårt att få plats med den i en väldigt liten stuga. Speciellt bakugnar som, liksom min, är murad av natursten för de är tydligen lite extra stora.
 
Det blir ju ännu tydligare när bakugnen går långt ut på andra sidan väggen!
 
 
Bilderna ovan kommer från den här boken
 
Jag gick igenom bakugnshyllan på biblioteket på Slöjd och Byggnadsvård Nääs och konstaterade att den verkade vara den bästa. Ett tips om någon av er vill läsa mer om bakugnar alltså.

Jag tillhör ju inte den där bakugnsfrälsta ligan som drömmer om att baka mitt bröd i bakugn. Inte än. Jag har fullt upp med att förstå dem med avseende på konstruktion och material just nu. Men vem vet, när jag är en gammal tant kanske jag kan baka mina limpor i bakugnen. Klädd i huckle och förklä. Jo det är en trevlig tanke. Men just nu vill jag bara ha ett helt och också gärna varmt hus.

Hälsningar från 80-talet

Jag fick en påskhälsning från 80-talet idag. En som gjorde mig väldigt glad!
 
Bakgrunden är att jag har haft praktik på Västarvet de senaste fem veckorna och suttit vägg i vägg med gamla Älvsborgs länsmuseums arkiv om dagarna. Alltså där allt gammalt byggnadsinventeringsmaterial från länet förvaras. Att mitt torp inventerats på 80-talet har jag vetat länge men att det fanns mer material än det man hittar i inventeringsrapporten visste jag inte. Men jo, i muséets arkiv fanns negativ av fem bilder av mitt torp tagna 86-87 som väntade på mig. Och den snälla fotoantikvarien scannade in dem åt mig och här är dom nu, framkallade för första gången!
 
 
Visst är dom fina! Jag tycker det är väldigt fint med den samlade klungan av stora träd runt huset och sedan inte så mycket mer. Man ser också att åkern var väldigt mycket mer välskött än idag och att det var färre träd och mindre buskar och sly. Och så mycket luftigare och ljusare det var när inte granplanteringen bakom huet hade hunnit växa sig så hög! Det är väldigt nyttigt att få se sånt här för man får visioner för framtiden!
 
 
Torpet var väldigt skruttigt redan då. Men till skillnad ifrån de flesta hus som värderats som kulturhistoriskt värdefulla vid den tiden så hade det ju åtminstone inte renoverats sönder när jag köpte det. Det är ju alltid nån tröst. Tvärt om ser huset nästan exakt likadant ut på den här bilden som när jag köpte det. Samma trasiga hängränna och fuktiga masonitvägg... Eller nej, taket över tillbyggnaden var i bättre skick och inte så rostigt ser jag nu.
 
 
 
Krönet och putsen på skorstenen var fortfarande kvar vid denna tid men om man tittar noga så ser man att krönet på skorstenen är på väg att trilla ner. Baksidan ser annars rätt ok ut. Nästan nymålad!
 
 
 Och den lilla farstubron, den var ju fin ändå!
 
GLAD PÅSK till er alla från mig och torpet!

Hopp om murstocken

En av de fina sakerna med att jobba på Slöjd och byggnadsvård Nääs som jag inte utnyttjat tidigare är möjligheten att få mycket rådgivning av de duktiga personerna som jobbar där. Men nu har jag alltså haft min första officiella rådgivning och suttit och diskuterat murstocken på torpet i 1,5 timme ihop med en duktig byggnadstekniker. Det var väldigt givande med någon erfaren och kunnig person som tittade på den med nya ögon. Nu har jag också fått höra det jag hoppades på - att det går att renovera den och att jag dessutom kan klara det (iallafall nästan) själv! Han var så imponerad av att jag bytt ut timmerstockarna på egen hand och ansåg att om jag klarat det borde murstocken inte vara något större problem. Jag har ju varit så rädd för att ta dit en murare eller sotare utan intresse för kulturhistoria och gamla hantverkstekniker som ska titta på den med misstänksamhet och döma ut den. För de flesta skulle nog göra det misstänker jag... Den har många "fel" nämligen; endast en enda, jättestor rökgång, kraftigt vittrande fogar, träbjälkar som ligger direkt emot murverket och, värst av allt, en inrasad baksida. De flesta råd jag fått hittills har handlat om att antingen dra nya rör i pipan eller att riva hela komplexet. Eller kanske, i bästa fall, att plocka ner och sedan mura upp murstocken igen på nytt. Och jag vill ju så klart inte något av detta. Murstocken är ålderdomlig och speciell och att få ha kvar den har stor betydelse. Den är husets hjärta och en viktig del av både dess historia och funktion.
 
Här är en gammal bild på murstocken där man ser en hel del av sprickorna:
 
Nu vet jag i princip hur lagningen ska gå till och rådgivaren på Nääs har lovat att komma ut och titta på murstocken till våren någon gång. Tills dess ska jag nödlaga de största sprickorna i murverket med lerbruk för att minska rasrisken. Det går inte att göra så mycket alls med den utan att först stabilisera konstruktionen. Så det är alltså mitt lilla uppdrag. Jag ska också lägga stenar över skorstenen för att hindra att det fortsätter att regna in. Sedan ska baksidan muras upp och murstocken tvättas och sedan dras invändigt med lerbruk men det blir sedan det!
 
Vi fastnade ganska länge vid en fråga under rådgivningen nämligen varför det ser ut som det gör med murstocken som går ut genom väggen. Man ser ju inte den här lösningen så särskilt ofta. Jag tror inte jag har sett det någon annanstans, har ni? Och det blir ju en ganska sårbar konstruktion som man borde velat undvika kan man tycka. Jag har forskat lite i gamla huskonstruktioner och kunnat kostatera att det ändå förekommit att murstocken gått ut i ytterväggen på det här viset på andra äldre hus från trakten. Varför vet jag dock fortfarande inte.
 
Så här såg baksidan ut när jag köpte torpet:
 
Så här såg det ut när jag tagit ner panelen, målat timmerstommen och börjat byta ut dåliga timmerstockar:
 
Och så här såg det ut en sorgens dag när jag kom dit... den sköra muren på baksidan hade inte hållit för alla påfrestningar:
 
Så här ser skorsten ut, den är i hyfsat skick även om krönet och putsen fallit av och ersatts med en hel del mossa...
 
 
Här är en gammal bild på torpet tagen 1937 där man ser hur skorstenen såg ut i sina glansdagar. Med puts och krön och allt!
 
 
 
 
 

I snödroppstider

Igår var det smygpremiär på torpet
med traditionsenlig fågelholksservice
och äppelträdsöversyn.
Och jag fikade i gräset och fick den första aningen av solbränna.
 
 
Och så mätte jag upp stora rummet i torpet,
det var dagens stora uppdrag.
För när jag kom tillbaka till stan kunde jag beställa ett golv!
 
Det har varit lite svårt att hitta någon lämplig golvtillverkare.
De stora firmornas golv och de kilsågade är lite för dyra för mig.
Vissa av de andra har bara furugolv eller bara brädor av smalare sort.
Och jag vill ju ha breda i gran!
 
Lösningen fick bli att beställa från mitt vanliga hyvleri
som egentligen inte är någon golvtillverkare alls.
Men dom är billiga och väldigt flexibla
 
Det fick alltså bli 195mm spontade, hyvlade brädor i gran
i det sena 1800-talets anda
Och eftersom jag har lite längre än normalt mellan golvbjälkarna
så blir de så tjocka som 38mm.
Det ska bli väldigt spännande att se vilken kvalitet de har!
Är de inte så roliga får de bli vindsgolv istället tänker jag.
 
Detta betyder att jag troligtvis snart har både golv-, tak och väggmaterial
färdigt till det här rummet. Och att det borde kunna bli färdigt under året.
Ett helt nytt rum hägrar och det känns väldigt spännande!
 
 

kopior och orginal och dimensioner som försvinner

Jag tycker att jag ser den överallt
längtan efter byggnadsvården
de levande, äkta materialen
de gamla hantverken
fast folk inte vet att det är den dom längtare efter
 
Laminatgolv som ska se ut som trä
möbler med låtsad slitning som ska se äldre ut än vad de är
tapeter i vintage-stil eller med äkta materialkänsla
falu rödfärg fast den egentligen är en oljefärg
plasttapeter med gamla mönster
mdf-skivor som föreställer pärlspont
allt snickeri som kallas allmoge-nånting
rödfärgade takpannor i betong...
 
Det är ju inte så att det ena måste vara mer rätt men det är ju helt olika saker.
 
Och jag tänker att det naturligtvis är en stil att vilja att saker ska se lite gamla ut
och är det stilen man vill åt så är det väl i sin ordning
Och alla kanske inte bryr sig, eller så vill man bara ha något nytt
Men om det egentligen handlar om något annat?
Om det står för en längtan hos människor efter något
vi vet bara inte riktigt alltid vad det är
Något som går långsammare
är mer hållbart
lite mer i samklang med naturen
lite närmare våra sinnen...
 
Om det enda sätt man vet att uppnå detta på är att konsumera nya produkter
ja, då blir det ju såhär
Och jag vet ju också själv hur lätt och frestande det är att vilja välja den snabba lösningen och går ibland i fällan
Det är ju så lätt att bli förförd...
 
Jag minns första gången jag kom in i min grannes lägenhet i Majorna där jag bodde tidigare
hennes lägenhet var ju lika gammal som min
men där jag hade lackade trägolv hade hon skurgolv
jag plastfärg
hon linoljefärg
osv
Jag tyckte ju att min lägenhet var gammal och fin
men hennes tog andan ur mig
stämningen där inne var helt annorlunda.
 
I somras såg jag för första gången i mitt liv en riktig blomsteräng
det var lite samma sak
det var en sån väsenskillnad emot allt vad jag tidigare kallat för blomsteräng
och jag förstod plötsligt vad det handlade om
på riktigt
 
Det som är så synd är att jag tror att många människor inte känner till de här skillnaderna
(på en datorskärm ser det ju ändå ungefär likvärdigt ut...)
Och naturligtvis finns det mängder med sådana skillnader jag inte heller känner till
Vissa saker måste ju upplevas på plats
med alla sinnen
Och alla får inte den möjligheten
Färre och färre får den antaligen
Orginal byts ut mot kopior
så många kvaliteer är på väg att försvinna
och de flesta märker det inte ens.
 
 
 Backtimjan och blåklockor på Ölands alvar.
 
 
 
 
 
 

Köksprat

Det är inte mycket ni har fått se inifrån huset i år. Och jag har nog hela tiden tänkt att det bara ska bli liiite mer färdigt först. Sen så kan jag visa vad som hänt. Men nu är året snart slut så det kanske ändå är dags för någon slags sammanfattning av inredningsåret 2015. För jag målade ju faktiskt klart pärlsponten i somras nån gång och så har jag pyntat och donat lite. Och så har jag möblerat om ett antal gånger. Från början stod klaffbordet framför fönstret med sjöutsikt och skänken intill. Det var ju fint men stal en hel del ljus i från fönstret och dessutom blev matplatsen lite... torftig.
 
 
Så jag flyttade tillbaka den gamla ballbosoffan som följde med torpet in i köket och skapade på så sätt en större och mer ombonad matplats. Med hjälp av vita spetstyger försökte jag få det lite ljusare och luftigare. Och det blev faktiskt mer hemtrevligt med soffan men det kändes ändå lite hopträngt på nåt vis.
 
 
Genom att istället ställa soffan mot långväggen och inte ha matplatsen vid fönstret blev det mycket luftigare i rummet. (Tyvärr kom inte soffan med på bild på sina nya plats).
 
 
Denna möbleringen har också öppnat upp för lite nya möjligheter och jag tänker mig att det skulle vara fint med en lång och grund köksbänk med skåp under fönstret som nu är fritt. Nåt liknande den här i Skånelaholms slott. Och så förstås ett par öppna hyllplan till vänster om fönstret. Jag har en del gamla brädor liggande som kanske skulle kunna bli en fin bänk och dörrar som kanske kan funka som skåpsluckor...
 
(bilden har jag "lånat" på nätet)
 
I numret med köksspecial i Gård & torp i höstas var bilder från köket i Knutstorps herrgård som var så fina, framförallt gillade jag den vackra pärlsponen i guldockra-ton. Den är frestande att försöka imitera den genom att blanda till en egen, matt linoljefärg... Så fint också med den smala taklisten i en något mörkare ton.
 
 (bilden är från Gård & torp)
 
Det är lockande att ösa på med lite mer färg även i mitt kök och ha lite djärvare färgkombinationer. Mitt ser ganska tamt ut jämfört med ett orginalkök från 1800-talet trots att inget är vitmålat mer än ett par stolar. Men det är ju ofta de murriga och lite oväntade färgskalorna som jag tycker så mycket om i äldre inredningar.
 
Jag blev så inspirerad att jag målade den här bilden för att se hur det skulle kunna se ut (eller nåt) med ny färgsättning och köksskåp under fönstret. Det finns säkert dataprogram för såt här också...
 
 
Ja som ni märker är inget helt klart i köket ännu men det har ändå hunnit bli en någorlunda hemtrevlig plats som jag trivs med att vara i och det är kul. Nu kan det bara bli bättre!
 
 
 
 

En förening för dig och mig

Jag tänkte att jag skulle slå ett slag för Byggnadsvårdsföreningen idag. Jag brukar ju inte göra reklam här på min blogg men i det här fallet är det berättigat tycker jag. Trots att föreningen i år fyller 40 år har de nämligen fortfarande bara ca 6000 medlemmar. Även om Ulla Skoogs sommarprat tydligen ökade medlemsantalet en aning. Detta kan jämföras med Naturskyddsföreningen som har drygt 220 000 medlemmar. Då är 6000 ingenting!
 
Jag har märkt att förvånansvärt få känner till den här föreningen, bland annat på jobbet på Slöjd & byggnadsvård Nääs är det väldigt få av kunderna som är medlemmar. Trots att det ger rabatt i butiken. På byggnadsvårdens konvent i Mariestad pratades det om detta och att det är Byggnadsvårdsföreningen som är den viktigaste aktören i samhället vad gäller byggnadsvård men det är ett ganska stort ansvar för en så liten förening. En ganska liten ökning av medlemsantalet skulle göra att de kan anställa ytterligare en person på kansliet vilket i sin tur kan göra stor skillnad.
 
Och om inte detta är skäl nog så får man massor med bra rabatter i de flesta byggnadsvårdssammanhang om man visar upp sitt medlemskort. Så handlar man mycket byggnadsvårdsgrejer och material får man snabbt igen pengarna och det blir riktigt lönsamt. Och man får tidsskriften Byggnadskultur 4ggr om året som är rätt nördig men håller hög kvalitet och förmedlar det senaste ifrån byggnadsvårdsvärlden. Och så ordnar de ju byggnadsvårdsläger och länsombuden fixar intressanta aktiviteter på hemmaplan.mm.
Så. Nu gör vi 2016 till det nya byggnadsvårdsåret tycker jag!
 

Fröken byggnadsvård och konventet

 
Höstens absoluta höjdpunkt var när jag var på Byggnadsvårdens konvent i Mariestad.
När jag kom hem därifrån var jag alldeles uppfylld! Det var svårt att sätta ord på alla intryck så därför har jag inte skrivit om det här men när jag idag fick se mig själv på en bild från konventet på Byggnadsvårdsföreningens hemsida så kände jag mig lite manad att säga något om det.
 
För mig var känslan att vara på alldeles rätt plats. Som om alla "mina" människor träffats för att bara prata om sådant som jag älskar i tre dagar... Det är lycka det! Dessutom var det för mig första gången som mina två världar möttes och plötsligt blev en, den praktiska byggnadsvårdsvärlden och den mer teoretiska antikvarievärlden. Alla var som en enda stor familj på konventet! Och även om hantverkarna har längre skägg än antikvarierna så har de ju samma kärlek till hus och det var så fint att få träffas och prata över gränserna.
 
Och alla var ju där! Så det var mingel från morgon till kväll med stora delar av byggnadsvårds-Sverige. Kanske var det bara jag men jag tyckte nog också att det var en väldigt kärleksfull atmosfär. Och uppe på det en massa intressanta föredrag om aktuella frågor inom byggnadsvården. För min del hade konventet gärna fått pågå i 2 veckor och hållas mycket oftare än varannat år.
 
Jag rekommenderar det verkligen varmt!
 

Under korkeken

Det här är ju ingen psykologiblogg direkt. Inte i första hand och kanske inte i andra hand heller men självklart är psykologin ändå en viktig aspekt av det jag gör och det jag skriver om. För nu är det ju inte alla människor som älskar att åka ut ensamma i skogen och hamra på ett hus, eller bara sitta och drömma under ett träd. Och som dessutom tycker om det mest av allt i livet och verkligen behöver det. Gärna ofta och länge! Så nu har jag kommit fram till att det kan vara relevant att skriva lite om psykologi här, eller närmare bestämt om att vara introvert.
 
Att sätta namn på sina personlighetsdrag för att förstå dem bättre är väl en ganska stark trend just nu och visst finns det något lite sorgligt med det men jag tycker ändå att det är bra. För mig har det varit bra att få ord att beskriva mig själv och mitt beteende med. Och kanske är det inte bara jag utan många bland oss som drömmer om livet på landet som längtar extra starkt efter mer avskildhet och ro. Ja, som alltså drar åt det mer introverta hållet.
 
Torpet fungerar nog mer än något annat som en plats och ett sätt för mig att umgås med mig själv. Ett lite mer konstruktivt sätt än att dra ner persiennerna och stänga av telefonen eftersom jag faktiskt åstadkommer något samtidigt. Det är också ett sätt för mig att få utlopp för min inneboende kreativitet och skaparglädje, den som inte har något med omgivningens förväntningar att göra.
 
Jag är inte den mest extrema sorten av introverta för jag har ju även ett ganska stort socialt behov men likväl, om jag inte fick vara ensam ibland skulle livet vara rätt meningslöst tror jag. Jag är en person som generellt sett tycker att världen är för stor och att det oftast händer både för mycket saker och för snabbt. Jag gillar rutiner och är inte särskilt flexibel. Jag är nöjd i en ganska liten värld med relativt lite stimulans utifrån och jag gillar att vara med mig själv och att vända mig inåt. Det här är egenskaper som inte står så värst högt i kurs i dagens samhälle. Mitt vuxna liv har varit och är fortfarande en resa för att bejaka de här sidorna hos mig själv och att stå upp för dem. Jag är född sån och kommer säkerligen att förbli sån men i perioder i mitt liv har jag tänkt att det är nåt fel på mig och försökt att vara annorlunda vilket inte är speciellt lyckat. Milt uttryckt. Och det är därför som jag vill ta upp detta här på bloggen. För att jag tänker att jag antagligen inte är ensam om detta.

Vad vill jag nu då?
Jo jag vill nog uppmana både mig själv och andra att våga säga nej och sätta stopp ibland och att ta sig tid att sätta sig under korkeken när det behövs. Bejaka sin inåtvändhet och ge den tid. För det är inte så himla lätt att göra det när normen är att man ska vara så social och upptagen och aktiv jämt. Och det är svårt när man ofta måste gå mot strömmen. Men det är lätt värt det varje gång man vågar välja sig själv.
 
 
 
 

Brygghus


Jag har hittat en ny byggnad på torpet. Eller ja, resterna av en förstås men ändå, 
det händer ju inte så särskilt ofta det heller.
På en karta från 50-talet som jag tittade på i somras var, förutom torpet, ytterligare en byggnad utritad. Jag antog att det var den gamla ladugården som man kan se på den Häradsekonomiska kartan från 1890-talet
men det störde mig att den var utmarkerad på fel plats.

Men senare kom jag att tänka på ett brygghus som jag hört någonting om någon
gång, kunde det kanske vara det?

Det finns nämligen två odefinierade stenhögar lite söder om torpet som jag har antagit varit odlingsrösen i brist på bättre teori. Men lite konstigt tyckte jag nog det var med två odlingsrösen alldeles intill varandra...

Senare tittade jag lite närmare på den ena högen och, ja just det, det var
en gammal grund. Det som jag betraktat som ett stenröse måste vara den
nedrasade gamla murstocken. Detta förklarar också varför jag hittat så mycket
saker runt den där gamla stenhögen. Plåtar, en hink, en spark och en fin
gammal kamin bland annat.

Det ser inte mycket ut för världen idag mitt brygghus:
 
Mina grannar på torpet har såna här små brygghus, kan mitt ha sett ungefär likadant ut?
 
 
Och så igår hittade jag ännu en ledtråd. Av en slump trillade jag över
denna teckning av torpet på nätet, ritad av hembygdsförbundet någon gång
Gud vet när.

 
 
En karta över torpets gårdsplan med uppstegade mått på! Brygghuset/ 
tvättstugan var 3x4 steg stor minsann.
En gårdsbild börjar växa fram och det är väldigt spännande. Jag är så nyfiken på hur ladugården kan ha sett ut.
Och vad mer döljer sig under all sly som växer på den plats som tidigare
måste ha legat mitt emellan de tre byggnaderna?

 

Bestiga berg

Det finns kanske nån ibland er som tror att torpet är praktiskt taget färdigrenoverat nu.
Tro inte det.
Det finns säkert lika mycket kvar att göra som jag gjort hittills och det enda som har hänt är att jag har saktat ner på farten. Och på bloggandet.
Ett litet ryck har jag ändå gjort för att få klart lite innan vintern och det som händer just nu är att panelen på söderfasaden är på väg upp!
I helgen var Frida där och jobbade med mig. Och tog säsongens sista dopp i sjön med mig. Och eldade brasa med mig. Och plockade trattkantareller. Och besteg berg...
Det var riktigt härligt och fortfarande går det att sova i huset, även om det var rätt kallt om näsan den sista natten. Fortfarande når solen över granplanteringen och fortfarande går det att dricka sitt morgonkaffe ute i trädgården. Allra hellst hade jag velat vara på torpet varenda dag nu för att få ut mesta möjliga av denna härliga höst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färg!!

Sådär, nu har jag bestämt mig!

Genom trial and error-metoden har jag testat mig fram genom olika färgsättningsalternativ på torpet. Jag har övervägt helt grå fönster men konstaterat att jag inte gillar grått så värst mycket egentligen. Det tillför ju liksom inte så mycket och dessutom tycker jag inte att kalla och varma färger blir så fina ihop. Sen testade jag att måla dem helt i den havregrå (grå-gula) jag målat köket med men då blev fönstren nästan osynliga och tappade helt sin karaktär. Jag har också testat helt gula fönster vilket blev ganska fint men då blev det svårt att få fönstren att passa ihop med dörren på framsidan. Detta problemet kom jag runt (tycker jag...) om jag valde att ha lite vita detaljer både runt dörren och fönstren. Dessutom kom jag fram till att fönstren blir vackrare och får tydligare form om bågarna får kontrastera mot en annan färg. Men jag vill inte ha för mycket vitt och inte heller kritvitt, huset är för gammalt för det. Men den ljust ockrafärgade guldgula däremot, den ville jag ha kände jag!
 
 
Det blir alltså den här färgsättningen:
Guldgula fönsterbågar och brutet vita mittposter. Brutet vita blir också de liggande, hyvlade brädor som sitter över fönstren och ena dörren samt alla karmar. Varken dörrar eller fönster får i övrigt några foder. Samtliga vattbrädor och det lilla konsoltaket över dörren får vara röda. Dörrarna får förbli bruna eller brunaktiga för jag gillar patinan de har och vill inte måla över den.
 

Jag måste erkänna att jag varit lite skeptisk till den färgsättningen med ockragula fönsterbågar och umbragrå foder tidigare. Jag har tänkt att det är något slags byggnadsvårds-hittepå som uppfunnits av Gysinge men egentligen saknar tradition. Lärdomen är att det kanske finns en anledning till att ockragula fönster är så populära till ljust röda hus. De är helt enkelt väldigt fina och harmoniska tillsammans.
 
 
 
 
 

Första torpslåttern

Jag ville att vi skulle få en bra start på vår relation, lien och jag,
så jag valde att lämna in den på sliperi för den första grundslipningen.
Det visade sig finnas ett på promenadavstånd hemifrån mig
som tog 65kr för att slipa en gammal rostig sliten lie.
Så smidigt att jag funderar på om inte mina yxor också ska få göra ett besök där...

 
Sen var det ganska mycket pyssel med att få bladet i rätt vinkel mot orvet
och riktigt nöjd blev jag inte
men när jag väl satt igång att slå var det som om det inte spelade någon roll längre.
Man känner sig kraftfull och i skön harmoni med både kroppen och jorden när man slår med lie
och det är faktiskt svårt att sluta.
 
 
Och jag hittade den här liestickan i förrådet
(var det den ni menade Solveig och Hans?)
som jag använde till att skärpa lien med då och då.
 
 
Senare fick mina enar ny frisyr när jag tränade på stamkvistning.
Av ingen annan anledning än att det var roligt och att jag ville få testa.
 
 
 
Och det börjar så smått gå upp för mig
vilken roll det hävdade landskapet spelar för helheten.
Och kanske också vilken potential som ligger och lurar
bland sly och ormbunkar på torpet.
 

Dags för slåtter

Nu har vi haft den andra kursperioden på min fantastiskt roliga kurs i agrarhistoria på SLU i Ultuna!
 
Den här gången har vi ägnat oss åt sådant som hamling, beskärning av äppleträd, stamkvistning av enar och, framförallt, lieslåtter. Jag blev ju, inte helt oväntat, lite såld på det sistnämnda. Det gick till och med så långt att jag bojkottade den bullrande, skakande och illaluktande manuella slåtterbalken när det var dags att prova den istället. För hur kan man välja den när man precis insett hur harmoniskt, tyst och riktigt skönt det är att slå med lie!? För det var ju inte så där tungt och jobbigt som jag föreställt mig. När jag väl förstått hur jag skulle röra mig och fått en lie som passade mig och höll den vass så gick det ju faktiskt som en dans. Det var till och med så att när man började få ont någonstans så visste man att man gjorde något galet!
 
Här slår jag en underbar åkerholme full med gulmåra och blåklockor med min favoritlie:
 
Här har vi precis hamlat en ask framför Linnés Hammarby:
 
Och här håller vi på och stamkvistar enar i trevligt sällskap:
 
Igår när jag var på torpet grävde jag fram den gamla lien ur förrådet. Den som hängde där när jag köpte huset och som jag sett men aldrig tagit någon större notis om. Nu fick den komma fram i ljuset och jag kunde konstatera att den passar mig någorlunda i storlek och inte ser allt för risig ut. Så nu vill jag så klart prova att slå med den! Därmed återstår bara frågan om slipning för någon slipsten har jag ju ännu inte. Frågan är en den lilla elektriska bänkslipmaskinen vi har i stan kan duga i nödfall...?
Detta ska undersökas och fortsättning följer.....
 
Här poserar jag med underverket:
 
Jag gjorde också en liten intervju med våran lärare i lieslåtter som verkade vara en sympatisk och duktig person. Här nedan kan ni läsa några av de svar jag fick på mina frågor.

Vad jobbar du med?

Natur- och landskapsvård på historisk grund. I arbetet använder jag redskap och metoder som gör att det går att bevara natur och kulturarv. Framförallt handlar det om lieslåtter men även en del hamling och beskärning samt röjning mm. Främst kommer uppdragen ifrån naturvårdsinstitutioner och naturperspektivet dominerar över kulturperspektivet.

 

Vad fick in dig på den här banan?

Ett gediget naturintresse samt en fascination över gamla redskap. När jag insåg att många arter höll på att dö ut ville jag hitta ett eget sätt att bidra för att hjälpa till att förhindra det. Jag känner även en ödmjukhet inför människor som levt tidigare och vill förvalta arvet efter dem.

 

Har lieslåtter någon framtid tror du?

Jag tror att fossilsamhället är på väg bort och kunskap om lieslåtter kommer därför snart att behövas igen. Det är därför viktigt att bevara dessa kunskaper som en investering för framtiden. Lien som redskap har förfinats under 1000år men har nästan slutat användas på sista tiden. Jag tycker att lien är ett effektivt och bra redskap som tyvärr har fått oförtjänt dåligt rykte. Detta beror troligen på att de vanliga plåtorven är för korta för många och att långa träorv är så svåra att få tag på.

Lieslåtter har även en framtid inom trädgårdsskötseln. Att slå en gräsyta 2ggr per år istället för att klippa den flera ggr i veckan med en åkgräsklippare är ju både enklare och billigare.

 

Hur lång tid tar det att slå 1 Ha med lie?

6 erfarna personer slår drygt 1 Ha tillsammans på en dag.


RSS 2.0