litettorp

Igår hämtade jag det första lasset i guldgruvan.
Det känns kanon för nu vet jag att det är sant på riktigt, det fanns ingen hake, sakerna är mina om jag vill ha dem!

Jag hämtade ytterdörren jag visade igår, ett litet jugendbord och så två innerdörrar. Jag kunde inte låta dem gå till tippen, det gorde ont i hjärtat, men jag vet inte riktigt om jag behöver dem heller.

Detta är den finaste av dem:



Ganska gmmal tror jag. Som ni ser har lås och vred bytt sida någon gång under åren och dörren har en påslagen kant övertill och till höger. Den ursprungliga delen är bara lite drygt 1.50 hög.

Den andra dörren är lite högre och har inte lika fin målning men samma spegling. Lite ovanligt med bara två speglar. Å vad den är fin!

Det blev ett nytt besök hos min granne med golvet och ladan.



Den som ska rivas. Innan vintern är det senaste budet.



Och jag glorde nya fynd! Tänka sig. Det är verkligen en skattkammare där inne.

Den här dörren bland annat:



Visst är den fin? Jag blir glad bara jag ser den. Riktigt gammal, i en lagom storlek. Och den är från byn och från tiden. Och välgjord, som ett konstverk!



Och en sak till hittade jag, som jag var osäker på till en början men blir mer och mer säker på att jag vill ha. En trappa! En smal och brant gammal trappa som suttit i det gamla 1800-tals huset. Jag älskar de där gamla trapporna och har varit lite ledsen för att den inte finns nån hos mig.

Den ser tung ut. Orubblig. Men min farbror påstår att de nog går att plocka isär de där gamla trapporna, vi får hoppas på det.

Jag råkade antyda för min far att han inte är så händig och det fick fart på gubben.
Nu var det upp till bevis!

Med en otrolig kraft satte han igång att gräva ur grunden:



Skottkärra efter skottkärra körde han iväg...

Jag har en idé om hur jag ska lägga de nya golvbjälkarna under mitt nya fina golv. En idé jag har kommit på själv....

Tidigare låg stockarna direkt i jorden, direkt i mullbänken, utan något skydd mot fukt alls. Nu tänkte jag (eller jag tänkte att NÅGON skulle) gräva ut rännor i jorden. I rännorna lägger jag sedan de nya bjälkarna på stenar, en i var ända. Därmed kommer de inte ha någon kontakt med jorden, bara med sten och luft. Samtidigt ligger det mesta av jorden kvar i grunden som isolering och som skydd mot drag. Golvplankorna spikas sen direkt i bjälkarna i vanlig ordning. Vad tror ni om denna lösning? Det enda som förbryllar mig är att om detta nu skulle vara en bättre lösning än den förra- varför har ingen gjort så förut? Kan det finnas något skäl till det? Hm....

Så här ser det ut nu när pappa har kommit halvvägs:



Pappa blev också mina snöbärsbuskars nya fiende. Som han sa själv- ett jobb som ingen annan hade orkat ge sig på. Snöbär är en förbannelse- plantera aldrig sådana! De sprider sig över alla bredder och är hopplösa att bli av med. Vi körde ner dem med röjsåg förra hösten men nu är de nästan lika höga igen. Pappa har dock snart grävt upp alla buskar som stod intill huset. Jätteskönt eftersom de både är ivägen och skadar fasaden.



Vad han än påstår så är nog ändå styrka och envishet min fars bästa egenskaper.

Mitt senaste projekt måste ni få se.

Det här hålet under söderfönstret är inte vackert men jag har inte kunnat laga det för jag har inget timmer över. Jag har väntat på att en lagom stor bit ska dyka upp.



Det har varit lagat förut som ni kan se och den nyare biten var alldeles rutten och bara att borsta bort.



Och så en dag fick jag idén att se om granen som markägaren fällde alldeles intill torpet i somras kunde duga.
Den är inte så grov men i rotändan räckre den till.



Jag fick hjälp att såga av och såga till på sidorna:



Så det blev en fin liten timmerbit.



Sen var det bara för mig att
hugga, hugga, tälja, tälja, snida, snida.....



Så satt den där till sist!

Sånt här gillar jag. Äkta torpande. Ta det man har, ett träd runt knuten och laga ditt hus med.

Fredag kväll var som en sommarnatt vid Medelhavet. Vi satt ute och åt i fotogenlampans ljus.



Men lördag morgon var sommaren glömd.





Pappa och jag har varit hela helgen på torpet. Pysslat om det inför vintern.
Han gav mig en extra varm sovsäck. För att klara kalla höstnätter i husvagnen.

Löven har virvlat.

Lindrev, råbock, dimma, spadtag, vila.....

Jag lever!
Mitt liv är bara lite trassligt och rörigt och mycket just nu. Det som händer, händer mest innanför mig. Inte utanför. Inga stora torpinsatser på sistone.
Men ett lägenhetsbyte i stan förstås!

Vi kan prata lite om min nya lägenhet...

Den ligger i ett 50-tals hus. Det är fint, välgjort. Tyvärr är kök och toa renoverat men mycket är ändå fint. Huset ska nog få ett helt eget inlägg en dag, det förtjänar det.

Jag såg de här tjusiga bilderna i Elle interiör ett tag innan jag skulle flytta och bestämde mig direkt. Det här skulle bli min nya stil:





Stilen är kanske inte helt lätt att sätta fingret på. Möblerna är ju inte så många. Inte köpta på ikea direkt.
Men jag ser sent 50- tidigt 60-tal. En ren, vit grund och snygga tidstypiska detaljer. Träet är teak, accenten är rosa. Kvinnligt romantiskt men samtidigt rent och luftigt och lite coolt retro. Mycket form.

Med mina snygga gamla lampor, teakmöbler, fina speglar, vita väggar och diverse söta detaljer från 60-talet försöker jag nu komponera ihop något liknande.

Jag har köpt lite nytt och nygammalt också.
Bla:








Kudde från HM home, skrivbord från Auktionskompaniet och lampa från Tradera.

Jag visar bilder ifrån lägenheten när jag har kommit i ordning lite mer.

Och ni behöver inte vara oroliga, jag har inte tröttnat på allmoge. Men nu vet ni att jag gillar annat också. Att jag älskar 60-tal.

Idag har jag och farbror kört mina takbjälkar till sin vinterförvaring. Samma bjälkar som vi fällde av träden vid min pappas stuga och som sen sågades av Max och min farbror. Nu ligger de på rännet i min mammas hus. Hela familjen har varit delaktig i detta virke!



Mammas hus är inte heller fult. Speciellt inte vid den här tiden på året.
Det är vår släktgård, mammas barndomshem som hon nu har som sommarhus.

Vid min vackra, vackra sjö



Får tankarna ro.



Och sinnena vila.

Idag har jag gjort ett sista besök i blomsterhandeln, där är halva priset på både rosor och perenner nu.
Förra året i november lovade jag mig själv att anlägga en höstrabatt, en rabatt som låter sommaren leva kvar lite längre. Nu ska det bli av!

Det blev mörkt rosa höstflox, höstastrar och ännu en gammaldags ros- Stanwell Perpetual- en ljust rosa, nästan vit pimpinellros som enligt uppgift blommar till långt in på hösten.



Jag stod och höll i en jättevallmo och lite annat också men efter att ha frågat säljaren om de kunde räknas som gammaldags och han sa nej, ställde jag tillbaka dem. Sträng är jag!

När jag skulle åka fick säljaren syn på min bil. "Jasså du kör old-school på allting du?" Skojade han. Ja, det är väl lite min stil... sa jag. Genomskådad!

Här är vi på väg hem i min gamla saab, de gamla  blommorna och jag:



Rätt fint va?

Den öppna marken runt torpet är ingen hage, ingen åker och ingen riktig äng. Den är något mitt emellan. Torparens gamla åkermark, omgärdad av stenmurar, som han arrenderade för 5 kr om året. Hålls nu öppen av en välvillig markägare och kanske under påverkan av jaktlaget.

I somras växte där många olika blommor:



Och lite fläckar av havre. Den börjar mogna nu:



Och på sensommaren kommer solrosorna:



Förra året, när torpet ännu inte var mitt, tyckte jag att de där solrosorna gav en sagokänsla åt huset. För vem hade egentligen planterat dem? Jag tänkte mig en gammal gumma som haft torpet tidigare och som spridit ut frön på den gamla åkern. De står stolta och glada och sprider glädje och solsken omkring sig. Så fina mot den röda stugan:



Nu vet jag att det är jägarna som sår dem, för att locka till sig vilt. Rådjur lika naiva som jag går rakt i fällan.
Men jag är ändå tacksam för ängen, för att den fortfarande får finnas.

Nu blommar det på torpet. NU?
Här har man väntat hela sommaren och så väntar blommorna på hösten.

Klematisen
 
                                                               Krassen
 
Tusenstjärnorna som jag sådde i våras

Kärleksörten                                                       och astrarna som jag sådde
 
Praktlysingen som jag tog med från pappas stuga tog sig så fint och blommar ikapp med den stora blåklockan

Dahliorna som jag fått av mamma och som jag gräver upp varje höst för att sen plantera dem på våren igen

Till och med vintergrönan blommar- den kör en andra omgång

Idag har jag varit ute på ett riktigt klassiskt Lotten-äventyr!

Jag åkte för att hämta min nya dörr. Den var från Horred, alltså från torpet-trakten, något jag inte visste när jag köpte den. Jag visste inte heller att den var från ett hus byggt på 1850-talet. Mitt i prick alltså!



På vägen hem beställde jag thai-mat i Björketorp. En liten lyx man kan kan unna sig ibland när man jobbat duktigt. Medan jag väntade på maten tog jag en sväng bort till den lokala second hand- butiken för att fråga hur man gör om man vill skänka saker till dom. Och för att kolla om jag fick köpa med mig kakor från deras lilla café till efterrätt... Tanterna i butiken blev så lyckliga över att jag ville skänka saker till dem att de gav mig en massa kakor. Trots att jag inte hade gett dem något än...



När jag skulle gå berättade jag om dörren jag hade varit och hämtat.
"Jasså, du gillar gamla spegeldörrar? Du behöver inte fler?" Sa en av tanterna.
"Eh... Jo" Sa jag.
Så tanten och jag drog hem till hennes son, en man som visade sig äga en gård byggd 1843. I boningshuset hade han bytt ut både fönster, dörrar och golv. De gamla stod lagrade i ladugården och denna skulle nu rivas. Dvs, allt skulle bort!

Vi tittade på dörrarna men tyvärr var alla utom en för stora och denna sista var inte av samma modell som den jag nyss köpt. Men han hade ju massor av gamla fina möbler, fönster och på toppen av alltihop- ett golv!
"Ja, men det är gammalt och kilsågat och hopplöst att få ihop" sa han.
"Jag tar det!" sa jag.
Ett kilsågat golv från 1800-talet! Hurra!!!
Och jag får det för ingenting- han vill bara bli av med det.

Som om inte allt detta vore nog kommer det bli massa byggnadsmaterial att återvinna vid rivningen. Timmer, plank, tegel, ännu mera fönster... Och killen bor bara några km från torpet. Nästa helg ska jag dit igen!

Ja, sen var det hög tid att hämta thai-maten.

Jag synade, mätte och fotodokumenterade fönstergångjärnen sist jag var på torpet. Jag tänker skaffa fler för att göra båda rutorna i varje fönster öppningsbara och då vill jag ju ha lika dana.
Jag hade inte fått syn på dem annars.

Så här ser de ut:



Och överdelen:



Det var ju inget vanligt himla gångjärn detta!

Underdelen ser smidd ut, den är smal och böjd med en liten lökformad platta längst ned. Överdelen ser ut att sitta fast i hörnbeslaget!

Jag kollade på Eskilstuna Kulturbeslags hemsida och där fanns dessa:



Stubbhakar heter de visst!

Från 1700-talets senare
och 1800-talets första hälft står det att de är.

Och till dem hör:



Vinkelgångjärn!

Tyvärr är dessa lite större än de som sitter på mitt torp och de är väldans dyra med... Så jag avvaktar lite. men nu är ännu ett mysterium löst iallafall.

Jag hörde med två stycken snickare jag känner och ingen av dem hade en aning om vad en stubbhake var för något... Det här är specialgrejer vet ni.

Härom dan köpte jag en kista. Ett 1800-tals torp behöver sin kista och jag har tittat ett tag efter min. Denna hittade jag på Emmaus second hand och första gången jag såg den kostade den 2800:-. Jag vet inte vad de hade fått för sig... men några veckor senare hade de sänkt till 1500. Även det var lite för dyrt för mig. Men härom dan när jag kom dit var den nere på 950. Jag pratade med butikspersonalen och hon tyckte att mitt pris, just den dan, kunde vara 700kr. Då var det dags att köpa kista!



Vad tycker ni? Visst är den speciell? Liknar inte någon av alla de andra kistor jag sett. Gammal tror jag och stooor. Jag ville ha en kista med platt lock för att kunna använda den både som förvaring och bord. Den här kommer sluka massor av filtar och kuddar och kläder, bra när man inte har några garderober!

Är målningen orginal tror ni? Den ser lite modernare ut i mina ögon.

Golvet inne i rummet bröt vi upp när vi började lyfta huset. Det var inte mycket kvar av det, det var så dåligt att man trampade igenom det. Bara ett fåtal bräder gick att spara.  Nu är det bara jord man trampar runt i och jag har så smått börjat titta efter ett nytt golv.Ett rum utan ett golv är ju inget riktigt rum.

Men det visade sig vara svårare än jag hade fattat. Och dyrare. Hallå, i byggnadsvårdsbutiken konstar ett kilsågat, gammaldags golv nästan 1000 kr per kvadratmetern! Man kan få ett parallellsågat golv med ca 20cm breda plant för 400 kr/m2 men då är det fula kvistar och skit på dem. Även begagnade kostar gamla golv ganska mycket. Ja, ja jag kanske hittar mitt golv snart eller sågar upp det själv. Men innan dess behöver jag nåt att gå på, för det här kan ta tid.

Golvet som låg på vinden ovanför rummet hade jag kasserat, iaf som golv sett. Det hade blivit dåligt under av mossan i bjälklaget. Men nu fick jag tänka om. Det kan ju duga som tillfälligt golv. Och skulle man trampa igenom så faller man ju inte långt om det ligger på backen.

Jag hade lagt dem ute i en hög i väntan på golvdöden och de hade hunnit bli ännu fuktigare och smutsigare än tidigare. Så nu la jag ut dem på marken för syning och skurning.



Såpa, kallvatten och en kvast.



Och när de sedan torkat i solen var de väldigt vackra. De är kilsågade och ordentligt breda men tyvärr inte särskilt tjocka.



Några av dem har så otroligt fina ytor. Vackert slitna och alldeles lena.



Det saknas några brädor för att hela golvet ska täckas så det kommer bli ett pussel och ett skarvande att få dit dem. Men det känns roligt! Golvet hör hemma i torpet och det är väldigt vackert trots allt. Det känns rätt att ta tillvara på det.

Idag åkte jag själv till torpet. För att vila upp mig, för att stanna tankarna. För att ta en paus ifrån mitt liv som snurrar lite för fort ibland. Och det var sol och klar luft och när jag åkte hem igen var jag alldels lugn. Alldeles lycklig.



Jag älskar den här tiden på året. Den är den bästa. Jag vill stanna i september.

Det hände faktiskt ytterligare en fantastisk sak när vi var på Nääs. Jag bläddrade runt lite i Kulturhistorisk byggnadsinventering nr 34 Marks kommun och hittade mitt torp!

Jag blev så lycklig och rörd att jag nästan började gråta. Barnsligt stolt berättade jag för alla närvarande i affären att mitt torp var med i en bok! Och ansågs vara kulturhistoriskt värdefullt dessutom! Det var som om mitt barn (om jag haft något) utmärkt sig och gjort mig riktigt stolt.

Den förstående bibliotekarien gick och tog en kopia på boksidan:



Här kan man läsa att torpet ursprungligen var ett dagsverkstorp, inget soldattorp som jag har fått höra tidigare. Och att det fanns en ladugård som revs på 80-talet och ett brygghus som fortfarande fanns kvar när byggnadsinventeringen gjordes, jag tror det var i slutet på 80-talet.

På bilden tycker jag mig se att det vänstra fönstret är aningen mindre än det högra. Så är det inte idag. Kan de ha bytt fönster? Och varför då?

Det här gör mig nyfiken att forska mer, att leta efter ännu äldre bilder och bekrivingar.

Jäkla skit, jag har köpt en dörr!
Jag ville ju ha två!
Men någon bjöd över mig på Tradera i sista sekunden och bara en blev min.

De var så billiga och såg gamla och fina ut och plötsligt fick jag den goda idén att byta ut de gamla plankdörrarna på torpet mot mer välgjorda spegeldörrar. Men en kommer jag inte långt med.... Vad ska jag göra med den?