litettorp

Jag har fyllt år och fått flera fina presenter med torp-tema.
Den här av Max:



Denna underbara kanna med tvättfat och potta av mor:





Och en navare av mammas sambo Kenneth!



Ni timringskunniga läsare kanske undrarde vad som hände med dymlingarna när vi timrade. Svaret är att vi har låtit bli att dymla pga avsaknad av en navare. Vi köpte ju en gammal fin men den borrar inte! Så i väntan på att en bättre skulle dyka upp har vi helt enkelt struntat i det så länge.

Det är en helt underbar liten berättelse om hur Kenneth köpte den här navaren.
Han och mamma åkte till Byggnadsvård Nääs för att de var nyfikna på det och för att titta efter en födelsedagspresent till mig. När mamma säger till en av säljarna att de letar efter en present åt hennes dotter som nyligen köpt ett gammalt torp och undrar om hon har någon idé säger säljaren:
- Är det Lotten?
De blev nog inte så lite häpna. 
Sen säger tjejen
- Hon behöver en navare!
Ok. Hur kan en vilt främmande människa veta vad jag heter och vad jag önskar mig i present?
Och som om detta inte vore nog går denna underbara människa in på min blogg för att se så att jag inte har skrivit något om att jag köpt en navare nyligen.

Min mamma tror nog att jag känner hela världen...

Men vi hade ju varit varit på nääs någon vecka tidigare och pratat mycket med denna snälla tjej, namnet har jag glömt. Vi var där länge, länge och köpte lindrev och timmerhakar och frågade en massa saker. Bland annat var man kunde köpa en navare! Det hela slutade med att hon fick adressen till min blogg.

Fast hur hon kunde veta att det var just mig de letade present till är ju fortfarande ett mysterium.

Om du läser det här så TACK! Det här kallar jag bra service : )

Det började tidigt, mitt intresse för gamla hus. Redan som barn letade jag upp gamla öde torp och lekte i. Frida och jag var inbrytardrottningar, vi hittade alltid nåt sätt att komma in. Spänningen och utmaningen i att ta sig in i nån annans hus var nog en del av upplevelsen. Min moral var lite tvivelaktig redan då...

För några dar sedan var jag vid ett av torpen vi brukade leka i när vi var små. Idag är väggarna inrasade och huset är på väg tillbaka ner i jorden. Men jag kommer ihåg den blå kökssoffan som stod där inne när huset fortfarande var helt. Kanske var vi de sista som var i huset? De sista som tyckte om det?

Känner du igen det Frida?



Det är så fantastiskt roligt att träffa någon som delar samma intresse. Nån som ser skönhet där de flesta ser ett smutsigt och nedgånget ruckel. Nån som älskar att leta hus, titta på hus och smyga in i hus. På senare år har ju drömmen också handlat om att köpa ett hus. Och kanske ett till...

Susanna är min nya hus-vän och hon tog med mig på en ruckelvisning i somras. 
Vi kom inte in i alla men i många var vi inne och snokade...

Sommarens bästa loppis hamnade jag på av misstag. Jag skulle in och vända bilen på en liten väg nere i byn och körde rakt på en gårdsloppis. En kvinna med ett stort och vitt shabby chic hem hade städat och röjt och ställt allt hon inte längre ville ha ute på gräsmattan. Så här ska loppis vara! Ute i en mysig trädgård, blommor och solsken och en massa fina saker.









Som i en inredningsbutik fast utomhus- och billigt!

Nu är inte shabby chic helt min grej, annars hade jag nog varit i himlen. Men jag hittade en del pärlor som helt enkelt bara var gamla och fina:

 

 

Jag börjar förstå att det kryllar av de här gamla torpen i Marks kommun. Enkelstugor från 1800-talet, jag har visat några av dem här tidigare. De är väldigt lika allihopa, bara mer eller mindre sönderrenoverade. Men en dag åkte vi förbi det här stället:



Renoverat, eller påbörjat iallafall, men på ett fint sätt. Och jag tyckte det var så fantastiskt vackert! Jag vill nästan köpa det, eller ge det en stor kram åtminstone. Någon verkar ha påbörjat en renovering, kommit ganska långt och sen tröttnat. Det har blivit mitt inspirationstorp!

En enkel björk utanför fönstret:




Och det där vildvinet som bäddar in farstukvisten:



Jag bestämde mig på plats, vildvin ska det växa på mitt torp också!




Gamla ljusa trägolv. Ett sånt golv gör ett helt rum, det behövs inte så mycket mer!



Och den gamla spisen, finast av alltihop, fanns kvar. Vitkalkad ståtlig och fantastisk. Mot väggen en enkel gren:



Ska mitt bli så här fint en dag? Ibland tvivlar jag faktiskt.
Eller kommer det bli ännu finare än det här? Är det möjligt??

Ingen som vet vems det är? Jag vill bilda en torp-förening med er kära vänner!

Det är roligt för härom dan fick jag veta att en annan ägare till en av dessa torp också bloggar om sitt ställe. Hennes ligger fyra mil ifrån mitt men ser också väldigt likt ut



... och är det inte en pardörr jag skymtar?

Här hittar ni hennes blogg:

http://kllstorpet.blogspot.com/

Jag glömde ju berätta om den allra finaste saken jag fick av den givmilde grannen.
En alldeles egen handgräsklippare!!!

Och ja, det är lite tungt. Men jag klipper bara där det är som allra nödvändigast. Små gångar här och där och en liten plats och kanske lite runt blommorna så att de syns ordentligt. Och när jag känner för det. Lite i taget. Och då är det himla trevligt! Inget skakande, inget oljud och inga avgaser.
Bara jag och min handgräsklippare!

Våra grannar hade tänkt köra till tippen med en massa gamla prylar, men vi fick räddat dem i sista sekunden. Vi fick låna en deras släpkärra för att få hem allt till oss, så mycket blev det. Förutom verktyg och den gamla byrån fick vi en trampsymaskin, stora gamla glasbuteljer, en gammal torparlampa och ett stort tråg i trä. Här ser ni några av sakerna (halvmånebordet fanns på torpet):



Flaskorna är vackra som dekoration, lampan är underbar, behöver lite kärlek bara. Tråget som jag inte vet vad det har varit till riktigt funderade jag ett bra tag på vad jag skulle ha till.
Ända tills jag såg den här:



Aha! det ska bli en säng till katten! En mysig fäll bara och så kan han ligga där och spinna sen...

Från Hjorttorps antikt fick jag med mig den vänstra av de här stolarna för 50kr. De andra två fanns redan på torpet. Det är en gammal stol (troligen från 1800-talet) som jag tror kallas Ballebo-stol. Man ser dem överallt i Marks kommun, en riktigt traditionell möbel.



Den behöver lite färg eller åtminstone skrapning men kommer nog bli jättefin.

Och verktygen då? Alla gammaldags specialverktyg som behövs när man timrar? Jo, de kom regnandes över oss från alla håll en dag. Den dagen vi åkte till Nääs.

Där hade dom timmerhakar, handsmidda fina och förvånandsvärt billiga:



De är fantastiska redskap, mina favoriter!

På vägen hem stannade vi till på Hjorttorps konst och kuriosa. Där hade de mängder av gamla verktyg. Vi kom därifrån med en bandkniv, en navare, ett vinkelhake i trä och en skölp (tror jag det heter):



Samma kväll blev vi erbjudna en byrå av några grannar. När vi kom dit visade det sig att de hade så mycket mer än så. Mannen rensade ut i sin farfars gamla verkstad och vi fick ännu en bandkniv, ännu en vinkelhake och ännu en skölp.

Yxor hade vi sen innan i överflöd. Den på bilden är min nya men i torpets förråd fanns tre gamla som bara behövde lite slipning och nåt nytt skaft för att bli kanonbra:



Och för att rita drag använder man bara tumstock och penna:



Så. Från att ha stått undrande över hur man får tag på sådär gamla verktyg stod vi plötsligt där med dubletter av det mesta. Från en dag till en annan.

Om huslyftet var komplicerat så var nästa steg om möjligt ännu krångligare. Jag kan knappt tro det själv men jag har timrat i sommar!!!

Det roliga med timring är att man måste klura och tänka, det är hela tiden tusen saker man måste tänka på. Det är som att lägga ett stort och tredimensionellt pussel.
Och det jobbiga med att timra är att man måste klura och tänka. Allt tar en evig tid...
Jag kan det i teorin, jag gick ju en kurs och har läst flera böcker. Men fram tills för några månader sedan hade jag nog aldrig hållit i en yxa. Teori och praktik är olika saker om ni inte visste det

I normala fall timrar man alltid nerifrån och upp och man anpassar alltid den övre stocken till den undre. När man ska klämma in stockar under en redan existerande blir det en annan sak. Och timmerstockar är inte raka och inte jämna, de är formade som trädet. Och tunga som f-n! Men så här gjorde vi iallafall:

Vi lyfte upp huset så att vi kunde ta ut de dåliga stockarna:



Sen började vi nerifrån och anpassade den första stocken (syllen) så att den "sjönk ner" en aning mot grunden. Det är kanske inte helt rätt att göra så men då skapades ett ganska lagom och hyfsat jämnbrett utrymme för nästa stock:



Under syllen la vi papp för att hindra fukten ifrån grunden att gå upp i trät:



Sen skulle nästa stock anpassas efter den första:



Det görs genom att man ritar ett så kallat drag på den övre stocken och hugger ur en ränna i den. Draget ska vara perfekt anpassat efter den undre stocken så att det inte skapas springor där det kan blåsa in. Samtidigt ska draget vara något djupare än den undre stocken är rund så att det bildas ett litet hålrum mellan stockarna. I detta hålrum lägger man sedan isolering.

Här håller vi på att hugga ur den övre stocken:



Detta var vårat första drag och det blev långt ifrån perfekt men trots det var vi otroligt stolta över vad vi hade åstadkommit. Det blev TILLRÄCKLIGT tätt mellan stockarna, ett mirakel nästan!

Sen var det då dags att passa in de två stockarna under den tredje. Här visade det sig att stockarna var för höga och vi blev därför tvugna att såga hela vägen längs med den översta stocken för att ta bort några centimeter. Då var vi otroligt tacksamma över motorsågen som Max precis fått i present av sina föräldrar! Sen skulle en forn av "omvänt drag" göras för att det skulle bli tätt upp mot det tredje stockvarvet.

Här kan man se att de ligger på plats till sist:



Efter detta var det dags att ge sig på ena långsidan. Där skulle bara syllen bytas så vi slapp den krångliga biten med att hugga drag men istället var vi tvungna att skarva två stockar pga väggens längd. Då gjorde vi helt enligt traditionen en blixtskarv som vi blev mycket nöjda med. Här står jag och hugger till "blixten":



Ja, längre än så här har vi inte kommit än. En och en halv vägg är klara, vi trodde vi skulle hinna med alla fyra denna semestern. Men när jag tänker på det vi gjort så kan jag ändå känna mig nöjd. Det här är ju inget som någon av oss har varit i närheten av att göra tidigare!

Året var 2010...

Nu hade Max kommit till torpet för att hjälpa till och det var dags för sommarens stora byggnadsvårdsinsats, stockbytet,  som föregås av det dramatiska huslyftet. För att kunna byta ut stockar i timmerstommen lyfter man upp huset med domkrafter tillräckligt mycket för att den dåliga stocken ska gå att lyfta ut. Sen passar man in en ny stock på den gamlas plats och släpper ner huset. Lätt som en plätt va?!

När semestern var slut och jag kom hem köpte jag Gudmundssons "Stora byggnadsvårdsboken". Där skriver han att den här typen av insatser är för svåra för en amatör och bör överlämnas åt en utbildad timmerman. Jag läste dock detta för sent....

Efterson vi skulle byta två stockvarv på ett par av husets sidor blev det svårt att bara ställa domkraften under huset och lyfta. Vi fick istället sätta fast följare på väggen att lyfta i. En sån här:



Sen placerar man domkrafter under följaren och lyfter upp:



Som följare använde vi friska delar av de takbjälkar som vi sågat ner och de fungerade bra. Sen skulle hål borras och 20millimeters gängstänger fästa följaren vid väggen.  Men hur borrar man 22mm hål genom timmer när man inte har el i huset? Vi hade kanske kunnat hyra en batteridriven borrmaskin men det fanns inte någon tillräckligt stark på den lokala maskinuthyrningen. Istället svängde vi förbi på en loppis och kopte en handborr för 10kr. Hem och testa- och det gick!



Tack Max!

Nästa bekymmer som uppstod var med gängstängerna. Se säljs i 1 meters längder och behövde delas i två. Hur delar man tjocka järnstänger utan el??? Det gör man inte. Vi hade  turen att få hjälp av våra nya snickarvänner med tillgång till både el och vinkelslip:



Slutligen var det inte helt självklart vad domkraften skulle stå på. Vi hade läst en varnande text om att de kan flyga iväg och krossa knäskålarna på en om de inte står tillräckligt rakt och stabilt. Det är starka krafter i en 20 tons hydraulisk domkraft och vi kände stor respekt för dessa. Det blev mycket fixande och trixande för att få underlaget plant och i lagom höjd. På ena sidan såg det ut så här:



Det ser kanske inte så stabilt ut men fungerade bra.

Ja, sen kunde vi äntligen lyfta upp huset. Det var mycket spännande och lite läskigt men fungerade väldigt bra.

När huset väl var upplyft var det viktigt att inte låta domkrafterna stå kvar och bära upp hela tyngden, de håller de inte för. Så då ersatte vi domkrafterna med klossar och brädbitar för att behålla höjden medan vi jobbade med stockarna.

Hej och hå!

Det började bli dags för sommaren stora bygginsats på torpet, renovering av timmerstommen med utbyte av syllen mm. men innan vi kunde börja lyfta huset var jag tvungen att ta ut alla fönster Jag var helt enkelt rädd att de skull spricka annars när huset började luta.

Mina fönster har bågar av tidig 1800-tals modell med två rutor i varje båge. Bara den ena bågen i varje fönster ar öppningsbar, den andra var igenspikad vilket gjorde det lite mer komplicerat att ta ut dem. Man gjorde så för att beslag var dyrt, att kunna öppna två fönster var en lyx. Innerfönster saknas helt, det måste ha varit väldigt kalla vintrar på torpet...



Nu står fönstren och väntar på att renoveras. Av färg och kitt är det inte mycket kvar men skicket på dem verkar vara rätt ok ändå, kanske att jag behöver byta ut underdelen i någon av bågarna.

En dag fick jag för mig att jag skulle riva farstun... Det är den invändiga farstun alltså, inte tillbyggnaden på kortsidan. Jag var ensam på torpet och ingen var där och kunde stoppa mig. Farstun var en liten hall, byggd av brädväggar och fungerader som en sluss på väg in i stugan. När jag började riva i tapeterna kunde jag se spår av att dess väggar blivit flyttade tidigare. Den har varit större innan och någon gång har de förminskat den samt flyttat dörren in i huset en liten bit. Jag har ju nämnt tidigare att farstun hindrar mig från att ta fram den gamla dörröppningen.

Plötsligt en dag bestämde jag mig för att farstun inte behövs alls. Om jag tar bort den kan jag ha en större entredörr och får dessuton ett större och luftigare kök.



Nu kommer man alltså direkt in i köket från entren. På denna bilden kan man se hur det ser ut när farstun blivit nedtagen:



De blir en väldig massa dörrar. Från den gamla farstun gick man ju först vänster in i rummet och sedan därifrån in i köket. Nu finns det därmed två dörrar mellan rum och kök.

En följd av det här blir också att tillbyggnaden på kortsidan får bli kvar trots allt För en farstu där man kan ta av sig kläder och ställa skor mm är ju ändå väldigt bra att ha. Detta kan sägas vara ett sätt att få ut maximalt med utrymmen av torpet. Men jag kan inte försvara det byggnadsvårdsmässigt. Det är ju tradition med farstu.... Fast min var så trång och mörk att man ogärna använde den. Nu kommer man lättare in i huset och den bredare dörröppningen där jag nu kan ha en pardörr om jag vill känns som en välkomnande famn. Och jag har ju en farstu, bara det att den den är tillbyggd på huset s kortsida.

Så här såg dörren ut innan:



Och så här ser det ut nu:



Ser ni vad fint trappstenen hamnar nu? Alldeles mitt framför dörröppningen. Kanske är denna lösningen inte så fel trots allt?

Och jag kan när jag vill sätta tillbaka brädväggarna och återställa farstun. Den var ju inte en del av timmerstommen och har ju trots allt blivit flyttat förut.

Så trillar bitarna på plats till sist...

Och jag rev i tapeterna i köket.
Ända till nu kunde jag hålla mig men plötsligt gick det inte längre, nyfikenheten tog över...

Här är några av de spännande tapeter som suttit i köket:
















Visst har de fantastiska färger och mönster?

Och jag har börjat funderat lite på om det skulle vara möjligt att återställa ett gammalt tapetlager i köket. Det som vora roligast med det är att man skulle få en helt unik och äkta miljö. Något liknande går ju aldrig att åstadkomma med nytillverkade tapeter. Bara tanken på att det kanske är möjligt är så himla häftig! Problemet blir, förutom att det måste lappas och lagas och rengöras, att det knappast blir tapeter från byggåret som man behåller utan några vackra och relativt välbevarande från en period lite senare i torpets historia.

Här är några av de tapeter som verkar vara lättast att frigöra och som kanske skulle vara möjliga att plocka fram i ett fint skick:








Den första av dem är jag faktiskt ganska förtjust i... Den är gissningsvis från början av 1900-talet, vad skulle hända med inredningen och känslan om jag valde att ha en sån tapet i köket? Skulle det funka? Jag vet inte själv än.

Det första jag gjorde på semestern var att ta ner innertaket i rummet helt och hållet.



Då kunde man få en känsla av hur taket skulle se ut om man hade synliga takbjälkar.

Sen tog jag bort hela taket för att få en överblick över hur huset hänger ihop och för att få uppleva lite rymd. Även två takbjälkar togs ner pga att de var ordentligt maskätna. Jag som älskar rum och rumslighet tyckte det var en häftig känsla nu när halva huset var öppet till nock och ljuset flödade in från nya håll.



Plötsligt kunde man se hela murstocken från golv till tak och jag insåg att den faktiskt såg rätt farlig ut. Den lutar ganska kraftigt eftersom spisarna är vid husets långsida och skorstenen går upp nära nocken. Regn har kommit in från taket och bruket har bitvis vittrat bort mellan stenarna samtidigt som träreglarna som finns där som stöttor för murstocken såg minst sagt ruttna ut. En obehaglig kombination som gjorde att jag blev rädd för att få alltihop över mig en dag. Om inte annat så den dagen då vi börjar lyfta i huset...



Min nya snickarvän Susanna och jag hjälptes åt att göra ett provisoriskt extra stöd av slanor från två granar En lösning som jag var extremt nöjd med och Susanna kanske inte var lika stolt över. Nu känner jag mig iallafall tryggare i murstockens närhet.




Totte gillar sitt nya hem. Torpet har förvandlats till en gigantisk klätterställning för katter.

Här har man bott hela sommaren... Lyxigt va?



Brorsan gjorde en insats när han satte upp förtältet och därmed fördubblade boytan



Det var ju honom jag köpte husvagnen av och det är nog bara han i hela världen som vet hur man sätter upp det där tältet.



Det går allafall åt mycket tejp!



Trots tejp och 70-tal (eller kanske på grund av?) så tycker jag det har en viss charm. Ett förtält är ju nästan som en glasveranda. Fast i plast. Man är både lite ute och lite inne.



Jag köpte en matchande plastmatta på loppis för 10 kr och så var inredningen komplett.