Bäst i trädgården
Jag är övertygad om att beskärning av fruktträd är något som måste utövas i praktiken om man ska lära sig det. Jag har läst om det i trädgårdsböcker ett flertal gånger men ärligt talat inte förstått särskilt mycket. Det verkar mest oändligt komplicerat. Men nu när jag har egna träd att vårda och jag fått praktisera det på riktigt tror jag faktiskt att jag till slut har knäckt nöten och börjat förstå mig på det. Och det är kul!!
Det är så roligt att jag beskär mina två små träd nästan varje gång jag kommer till torpet och snart är det inget kvar av de stackarna!
Men nu när det är halva priset på fruktträd passade jag på att utöka min fruktträdgård med två nya äppleträd. Jag håller mig till de gammaldags sorterna och köpte denna gången ett Åkerö och ett Sävstaholm.
Förutom att äppleträden är roliga att beskära är de (vid sidan av kaprifolen och de gammaldags buskrosorna) den växten som jag tycker tillför mest karaktär åt min trädgård. Jag har därför bestämt mig för att låta dem utgöra grunden i trädgården.
Beskära äppleträd är mitt nya specialintresse, helt klart.
Det är så roligt att jag beskär mina två små träd nästan varje gång jag kommer till torpet och snart är det inget kvar av de stackarna!
Förutom att äppleträden är roliga att beskära är de (vid sidan av kaprifolen och de gammaldags buskrosorna) den växten som jag tycker tillför mest karaktär åt min trädgård. Jag har därför bestämt mig för att låta dem utgöra grunden i trädgården.
Här är årets Astrakanskörd:
Ett av äpplena ligger numera i min mage och jag kan berätta att det var väldans gott!
Helgpyssel
Vad gjorde du i helgen?
En like
Jag har träffat en like, en byggnadsvårdare, i trakterna av torpet.
Det är inte alldeles självklart i en trakt där väldigt få verkar anse att gamla hus är värda att bevara.
Men min byggnadsvårdsvän är inte av den sorten som läser byggnadsvårdsböcker eller handlar i byggnadsvårdsbutiker. Nej han är en person med stor kärlek till det gamla och en önskan att bevara det. Som gått sin egen väg i en trakt där ingen annan verkar förstå och där kunskapen inte finns.
Jag fick följa med och titta på hans hus och blev alldeles överväldigad! Jag som trodde att jag hittat Marks finaste hus redan får omvärdera det nu. Och det kändes lite som om jag fick prova på att leka antikvarie när vi gick runt i hans hus. Jag kunde se en del saker som han inte själv sett på huset och jag kunde ge en del råd och förhoppningsvis avstyra några snedsteg...
Jag visar inga bilder på huset utvändigt för jag vill inte lämna ut det. Ni får själva föreställa er hur vackert det är! Men ni kan få se lite av hur det ser ut inut. Många rum hade fantastiska väggmålningar:
Gunnebo i bild
Här får ni se några bilder ifrån Gunnebo
till sist.
Alla byggnder och interiörer på bilderna är nybyggda,
kan ni begripa?
"Ny" dörr
Efter att ha rivit ner panelen på norrsidan gick jag vidare och anföll dörren in i tillbygget. Det är en bräddörr som dessvärre är i rätt dåligt skick och är full av spikhål. Till detta kommer att syllen under dörren var helt murken och mellan utbyggnaden och den stora huskroppen var en gigantisk glipa... Det råder minst sagt en övergiven bakgårds-känsla här:
Plötsligt fick jag en ide och sen gick det inte att få stopp på mig. Jag fick för mig att eftersom jag ändå måste laga syllen och alltså ta ut och delvis bygga om dörrkarmen kunde jag lika gärna byta ut hela dörren... Ja och så hade jag ju den gamla entrédörren som var bra mycket finare och som jag gärna ville sätta in i stället. Innan jag hann ångra mig hade jag iallafall rivit ut hela den gamla karmen och lite till.
Oops....
Dessvärre hade den "nya" dörren ingen karm så jag fick börja med att fixa det. Den här gången använde jag mig av en gammal dörrkarm som jag hade liggande. Som ni ser på första bilden var den för stor för min dörr så jag gav mig på att bygga om den. Jag tog helt enkelt isär delarna och kortade ner dem till lagom storlek innan jag monterade ihop dem igen. Det var lite pyssligt men ändå både lättare och billigare än att bygga en helt ny. Och virket i den gamla karmen var finfint!
Gångjärnen kunde jag ta loss ur den gamla karmen och återanvända.
Sen la jag in en ny syllbit och lite nytt timmer på sidorna och ett par reglar och så tjoff in med dörren! Så här ser den ut där den står:
Det roliga med den här gamla dörren är att den verkligen är ålderdomlig men ändå fungerande. Den har ett fungerande lås vars nyckel är stor som hela min hand nästan.
Välkommen hem!
Glad och somrig
Torpet har genomgått en förvandling ifrån byggarbetsplats till ateljé och jag är himlen.
När jag får hålla på med färg är jag i mitt rätta element. Färg och blommor, då är jag lycklig.
Min kropp ser numera ut som ett vandrande konstverk av Jackson Pollock efter alla äventyr med färgburkarna. Jag har liksom varken tid att klä på mig nåt vettigt innan jag sätter igång att måla eller att tvätta av mig ordentligt efteråt...
Förutom dörrar har jag målat den gula skänken som hörde till huset. Jag gillar att den är gul, den är glad och somrig, men helblank och hysteriskt 60-tals gul färg kommer inte att passa in i 1800-tals stilen som jag vill skapa på torpet.
Den har därför fått någa lager herrgårdsgul linoljefärg på sig istället. Den är ganska lik den gamla gula färgen men mildare och varmare i tonen. Och så är det ju linoljefärg förstås.
Jag ville dessutom testa att göra en Lars Sjöberg och blanda krita i slutstrykningen (jag har läst någonstans att han gör så för att matta ner linoljefärgen). För säkerhets skull blandade jag i även terpentin för det har jag också hört att man kan använda för att göra linoljefärg mattare.
Och jo, det fungerade allt. Ytan blev mycket mattare nu. Enda problemet är att det är svårt att se exakt var man målat med den matta sista strykningen och om man missar en fläck lyser det blanka fram. Det fick därför bli en extra omgång med den matta färgen.
Bra är att veta att det behövs så lite när man målar med linoljefärg. Det räckte med en liten provburk för att måla hela den här skänken med 2-3 strykningar.
Min kropp ser numera ut som ett vandrande konstverk av Jackson Pollock efter alla äventyr med färgburkarna. Jag har liksom varken tid att klä på mig nåt vettigt innan jag sätter igång att måla eller att tvätta av mig ordentligt efteråt...
Förutom dörrar har jag målat den gula skänken som hörde till huset. Jag gillar att den är gul, den är glad och somrig, men helblank och hysteriskt 60-tals gul färg kommer inte att passa in i 1800-tals stilen som jag vill skapa på torpet.
Den har därför fått någa lager herrgårdsgul linoljefärg på sig istället. Den är ganska lik den gamla gula färgen men mildare och varmare i tonen. Och så är det ju linoljefärg förstås.
Jag ville dessutom testa att göra en Lars Sjöberg och blanda krita i slutstrykningen (jag har läst någonstans att han gör så för att matta ner linoljefärgen). För säkerhets skull blandade jag i även terpentin för det har jag också hört att man kan använda för att göra linoljefärg mattare.
Och jo, det fungerade allt. Ytan blev mycket mattare nu. Enda problemet är att det är svårt att se exakt var man målat med den matta sista strykningen och om man missar en fläck lyser det blanka fram. Det fick därför bli en extra omgång med den matta färgen.
Bra är att veta att det behövs så lite när man målar med linoljefärg. Det räckte med en liten provburk för att måla hela den här skänken med 2-3 strykningar.
Före:
Efter:
Min grå
Jag har semester nu och vägrar göra jobbiga saker. Det som inte känns jobbigt är däremot att leka med färger och måla. (Genom att leka med färger har jag lyckats lura mig själv att göra en massa nyttigt men mer om det sen.)
Den här dörren har vad man kan kalla orginalfärg. Den fanns sparad bakom ett lager med pärlspont och jag gissar därför att färgen är ifrån 1800-talet iallafall. Det är roligt att ha kvar orginalfärger i huset, speciellt när de är så här fina!
Den här sidan av dörren kommer jag tvätta men sedan inte ändra så mycket på. Dörrens andra sida däremot var målad med vit lackfärg à la 60-tal. Jag tyckte att det kunde vara roligt att måla även den sidan med samma färg så jag gav mig på att försöka hitta den.
Först trodde jag att den låg väldigt nära Ottossons grågröna färg men den visade sig vara för grön. Sen trodde jag att deras Hardebergablå blandat med vitt skulle komma väldigt nära men den blev då för blå. Till sist blandade jag de båda kulörerna och "smutsade ner" blandningen en aning med grön umbra och då minsann blev den helt rätt!
Eftersom jag antog att det inte var så här de bar sig åt på 1800-talet när de målade min dörr första gången försökte jag klura ut vad det kunde vara för pigment i de där Ottosson-färgerna. Lite gulockra kanske? Kimrök? Grön umbra? Efter lite laborerande mellan dessa tre pigment plus vitt hittade jag rätt. Svårare än så var det inte! Nu har jag alltså en alldeles egen grå färg, någonstans emellan grågrön och gråblå och jag döpte den till Floringsåsgrå! Jag målade sedan baksidan av dörren i denna fantastiska kulör:
Det här var ju så roligt att jag satte igång att skrapa även de övriga två dörrarna som var målade med lackfärg. Denna hade som ni ser en lite mer dämpad, grågrön färg från början och sen ett senare lager av ljusgul/beige färg:
Den sista dörren var nyare och där dolde sig inga spännande färglager.
Slutligen fick de här två dörrarna också var sitt lager färg och vips hade jag uträttat ganska mycket!
