litettorp

Det är alltså det gamla golvet jag fått av en granne som nu skulle in. Redan färdigslitet med äkta maskhål och 1800-tals lort i springorna.

Först behövde jag bygga om bjälklaget eftersom golvet nu skulle ligga på andra ledden. Jag har därför lagt in kortare mellanreglar emellan de gamla bjälkarna och fått ett tjusigt rutnät där golvplanken kan vila.
Och å vad jag använde mitt laservattenpass till detta. Inte. Nej då, jag utgick glatt ifrån de gamla bjälkarna, förlitade mig på mitt ögonmått och höll tummarna att det skulle gå ihop någorlunda i slutändan.

Och sen började jag såga till golvplanken. Och jag la ut dem ospikade över hela golvet först för att få en överblick av ytan. Sen kunde jag justera lite här och var innan jag började spika.

Slutresultatet blev väl ändå något av ett böljande hav, det erkänner jag. Men det blev tillräckligt fint och jag tycker vi kallar vågorna och ojämnheterna för "torpigt charmiga".

 

Golvet hade tidigare varit dymlat med de här lillfingerstora pluggarna samt skråspikat här och var med handsmidd spik.

Jag valde att inte dymla igen (ni får tänka på att jag inte har borrmaskin och sånt modernt) utan spikade planken rätt igenom istället. Till det använde jag gammal återanvänd klippspik. Jag hade inte handsmidd spik så det räckte och jag vägrar köpa ny handsmidd spik för 10kr st när golvet var gratis, det skulle kännas alldeles bakvänt. Så klippspiken fick bli en kompromiss.

För första gången sedan jag köpte huset för snart fyra år sedan har jag varit inne i huset - och trivts med det. Det här golvet ger en varm trygg känsla. Det är lent och slitet och uråldrigt. Ett golv som man vill vara på! Och torpet har plötsligt gått ifrån att vara ett skal, en torp-kuliss, till att också ha ett inuti, ett rum där man kan trivas.