Dagen då träden slog ut
Härom dan började jag nästan gråta när jag kom till torpet, så vackert tyckte jag att det var. Detta säger väl antagligen mer om mig än om torpet men ändå... Det är fint nu.
Trädgården fick nya tillskott i form av ett löjtnantsghärta vid ingången, en massa pärlhyacinter som jag snott med mig från stan och ett land med ringblommor. Och växterna fick en hel murarkärra full med koskit i påskpresent!
Sen gav jag mig på takbjälkarna i köket som behövde justeras lite för att ligga i våg och ge ett plant underlag till innertaket. Nu är nämligen pärlsponten uppe på alla väggar och jag har beställt takbrädor. Det blir 195mm breda, hyvlade och spontade brädor. Väldigt lika de som satt i taket tidigare men som tyvärr inte gick att återanvända. Det var nämligen ett hopplock av olika längder som satt i kökstaket och de få som var hellånga lyckades jag spräcka när jag tog ned dem...
Och så högg jag ned en stor buske som började skymma utsikten utanför köksfönstret.
Här kan man nu sitta och se ut över sjön. Om man inte har något bättre för sig...
Guld och diamanter
Håll i er nu mina vänner för nu ska ni få se något riktigt fint!
I söndags var jag och pappa på en tur och tittade på ett hus.
Det kostar nästan ingenting men tyvärr ändå mer än vad jag som fattig student kan få fram just nu.
Och det är stort! För stort för en enda person.
Jag tänker att vi egentligen borde gå samman några stycken och köpa det bara för att det ska räddas.
Man skulle ju kunna ha det och... åka till ibland.
Det finns utanför Brålanda i södra Dalsland.
Någon som vill? Eller är det kanske någon som känner sig manad att köpa det själv?
Jag vet nämligen inte vad jag ska ta mig till när jag hittar såna här ställen.
Det känns som om jag upptäckt en ovärderlig skatt!
Något ömtåligt och vackert och jag bara måste se till att det bevaras.
Insikt
Efter mycket om och men har jag nu fått veta att mitt torp har varit ett soldattorp. Eller om jag ska vara exakt, torparen August Rodin som var den andra torparen på mitt torp var soldat. Detta fick jag veta då jag sökte efter honom i ett register över invånare i Sverige år 1890 på Landsarkivet. Jag har nämligen försökt att reda ut detta ett tag utan att få någon riktig klarhet förrän nu. Till exempel är mitt torp av någon anledning inte utmärkt med St som i soldattorp på gamla kartor utan endast med ett T. Detta är annars det enklaste sättet att få reda på om ett torp varit ett soldattorp.
Jag bestämde mig för att fira min nya vetskap med att titta på TV-serien Raskens som finns att se på SVT:s öppna arkiv. Under åtta timmar i förra veckan levde jag mig in i livet på ett soldattorp i slutet av 1800-talet och blev väldigt fäst vid Ida och Gustav och deras familj. Men ju längre jag såg ju mer beklämd kände jag mig. Det är som om jag först nu förstod hur mycket slit och svält och sorger som faktiskt finns lagrat i dessa små stugor. Barn dog faktiskt och människor svalt och slet ut sig.
Jag förstår plötsligt varför folk bygger nya hus, varför männsikor vill glömma och börja om. Jag har undrat varför så få människor i trakterna kring mitt torp tycks se värdet i den gamla bebyggelsen och jag har tyckt att det är förfärligt hur mycket av det gamla som rivs eller moderniseras. Men trakterna där mitt torp ligger har varit väldigt fattiga, kanske är det helt naturligt att inte så många som lever där vill blicka bakåt och minnas det som varit. Många människor som har sina rötter och sina förfäder där har också minnet av en annan tid med sig. Annat är det för mig som inte alls har någon anknytning till platsen sedan tidigare.
Samtidigt kan jag känna en ännu större respekt och vördnad nu. Jag kan ana vad det kostade att bruka den lilla magra åkerlappen och jag förstår att ingen förändring och förbättring av stugan var självklar- tänk vad lyckliga de ska ha varit då järnspisen sattes in och man inte längre behövde laga mat över öppen eld! Men jag kommer inte romantisera torparlivet på samma sätt som jag har gjort tidigare, den största insikten torpet gett mig är den om hur bra jag har det idag!
Allt jag behöver
Jag har insett att jag inte har några vaser på torpet så en dag gick jag ner i min skattkammare och sökte efter en ibland alla mina torpskatter. Jag har vid det här laget en ganska stor samling föremål som väntar på att få komma fram i ljuset den dagen det ska inredas på torpet.
Vissa saker har legat nedpackade i fyra år redan och jag vet inte riktigt själv vad jag har längre.
Men två saker jag kunde kalla vas hittade jag!
Och lyckan av att plocka blommor i den egna trädgården
och ställa i det egna fönstret...
Det behövs inte så mycket mer egentligen.
