Efter mycket om och men har jag nu fått veta att mitt torp har varit ett soldattorp. Eller om jag ska vara exakt, torparen August Rodin som var den andra torparen på mitt torp var soldat. Detta fick jag veta då jag sökte efter honom i ett register över invånare i Sverige år 1890 på Landsarkivet. Jag har nämligen försökt att reda ut detta ett tag utan att få någon riktig klarhet förrän nu. Till exempel är mitt torp av någon anledning inte utmärkt med St som i soldattorp på gamla kartor utan endast med ett T. Detta är annars det enklaste sättet att få reda på om ett torp varit ett soldattorp.
Jag bestämde mig för att fira min nya vetskap med att titta på TV-serien Raskens som finns att se på SVT:s öppna arkiv. Under åtta timmar i förra veckan levde jag mig in i livet på ett soldattorp i slutet av 1800-talet och blev väldigt fäst vid Ida och Gustav och deras familj. Men ju längre jag såg ju mer beklämd kände jag mig. Det är som om jag först nu förstod hur mycket slit och svält och sorger som faktiskt finns lagrat i dessa små stugor. Barn dog faktiskt och människor svalt och slet ut sig.
Jag förstår plötsligt varför folk bygger nya hus, varför männsikor vill glömma och börja om. Jag har undrat varför så få människor i trakterna kring mitt torp tycks se värdet i den gamla bebyggelsen och jag har tyckt att det är förfärligt hur mycket av det gamla som rivs eller moderniseras. Men trakterna där mitt torp ligger har varit väldigt fattiga, kanske är det helt naturligt att inte så många som lever där vill blicka bakåt och minnas det som varit. Många människor som har sina rötter och sina förfäder där har också minnet av en annan tid med sig. Annat är det för mig som inte alls har någon anknytning till platsen sedan tidigare.
Samtidigt kan jag känna en ännu större respekt och vördnad nu. Jag kan ana vad det kostade att bruka den lilla magra åkerlappen och jag förstår att ingen förändring och förbättring av stugan var självklar- tänk vad lyckliga de ska ha varit då järnspisen sattes in och man inte längre behövde laga mat över öppen eld! Men jag kommer inte romantisera torparlivet på samma sätt som jag har gjort tidigare, den största insikten torpet gett mig är den om hur bra jag har det idag!
