Det nya
Jag renoverar de sista fönstena nu. De sista och de värsta. Det är ju de som har varit så dåliga att träet bitvis har behövt bytas ut. Nu när de är så fina är det fascinerande att se tillbaka på hur de såg ut när jag köpte torpet. Fönstret jag satt dit idag var en gång alldeles grönt, det växte mossa på insidan av fönstret så fuktigt var det! Det fanns så lite kitt i bågarna att rutorna närapå föll ut och både glas och bågar satt så löst att jag knappt vågade öppna det. Utanför detta fönstret hade en stor gran och ett snöbärsbuskage vuxit upp som skapade en skuggig och fuktig miljö, inte alls bra för fönster och vägg.
Gran och snöbär är borta sen länge och nu är detta husets finaste fönster med strålande utsikt mot sjön.
Det var en gång en flicka som hette Lotten som var ganska slarvig.
Jag har väl aldrig varit känd för att vara någon pedant precis. Snarare är jag typen som är full av idéer och gillar att sätta igång saker men som gärna överlåter till någon mer noggrann och plikttrogen varelse att fullfölja.
MEN processen med att renovera hus verkar ta fram sidor hos mig själv jag inte visste fanns!
Som med pärlsponten jag började sätta upp i köket. Första väggen gick lätt som en plätt och blev rak och fin tyckte jag men när andra väggen skulle upp blev det svårare. Eftersom väggen jag utgick ifrån lutade lite utåt blev första brädan jag satte upp aningen sned. Den här lutningen försökte jag sedan trolla bort genom en liten lutning åt andra hållet på de övriga brädorna men den ville ändå inte helt försvinna. Sen åkte jag hem och under två veckor grämde den där lilla lutningen mig så mycket att när jag kom till torpet idag rev jag ner hälften av all panel jag satt upp och började om!
Före:
Efter:
Den var samma sak när jag lade golvet, det blev inte riktigt plant och under flera besök på torpet efteråt lade jag om och höjde och sänkte golvbrädor ända tills jag var nöjd.
Under den korta stund jag fick uppleva hur köket såg ut med två väggar klädda med pärlspont hann jag iallafall förstå något om hur rummer kommer kännas när det är färdigt. Känslan går tyvärr inte att fånga på bild men jag lovar, det kommer bli riktigt fint!
Nu är det så mörkt på torpet att jag blir tvungen att ta en paus i arbetet vare sig jag vill eller inte. Köket får färdigställas framåt vårkanten när ljuset börjar leta sig fram igen.
P.S Om man tycker att det händer lite för lite här på bloggen så finns numera möjligheten att följa @Husprataren på Instagram som komplement. Det kanske inte blir så mycket torp där men desto mer andra fina byggnader som kommer i min väg!
Piff och Puff
Jag har gjort ett inredningspyssel!! Det är inte så mycket att skryta med egentligen men det händer så sällan och därför är det lite sensationellt. Förra helgen köpte jag nämligen två gamla kuddar för totalt 60kr på loppis. Eftersom de var fläckiga och gamla och min mamma har skrämt upp mig med att man kan få vägglöss av stoppade saker man köpt på loppis så kände jag att de behövde en viss uppfräschning. Därför tömde jag dem på stoppning och tvättade fodralen i maskin. Sen kunde jag sy om dem till nya fodral och stoppa i hela innerkuddar (med dunstoppning, det är ju bara naturmaterial som gäller på torpet)
Jag älskar såna här gamla kudd- och bolstervar i blekta, milda färger. Här har ni dem poserande under en nytryckt gammal karta från 1890 med torpet i mitten:
Jag älskar såna här gamla kudd- och bolstervar i blekta, milda färger. Här har ni dem poserande under en nytryckt gammal karta från 1890 med torpet i mitten:
Det enda problemet är väl egentligen att de passar så bra i min lägenhet att det är en viss risk att de blir kvar här...
