litettorp

Det här inlägget vill jag tillägna mina grannar på torpet.
Kan man ha bättre grannar?
Inga sura miner, bara nyfikenhet och hjälpsamhet.

Under min långa torpvistelse i somras hann jag komma in lite mer i gemenskapen i byn. Jag pratade med dom flesta och fikade med några. Vissa av dem har kommit till torpet och gett mig råd eller en hjälpande hand. Och så har jag ju grannarna av den givmilda sorten som skänker eller säljer sina gamla saker billigt till mig. Jag har en känsla av att ryktet går om den galna sakleterskan som har hittat dit...

Jag fick lära mig vilka som var vänner och vilka som var fiender. Vilka som är lite tokiga och vem som tar till flaskan. Vilka som alltid har bott där och vilka som är ditflyttade. Vilka som är släkt och på vilket sätt. All den där kunskapen sög jag åt mig som den nyinflyttade lilla svamp jag är.

Många gubbar bor det där, jag tror de flesta är runt 70. Medelåldern sänktes dramatiskt när jag kom dit och jag tror det är uppskattat. Och kanske är det på grund av min ålder och på grund av att jag är tjej som de så gärna kommer och hjälper mig. Det är ju så lätt och så tacksamt! Och jag utgör inget hot mot någon.

Visst tycker de att jag är lite tokig, en stadsbo med mycket konstiga idéer. Flera av dem har förklarat för mig att de tycker att mitt projekt är galet, de tycker att jag borde riva det gamla rucklet och bygga något modernare. Men de tycker nog samtidigt att det är lite roligt också, att något bryter av mot allt det gamla vanliga.

På landet dricker man kaffe när någon kommer förbi, det kan bli många koppar om dan.