Igen
3 veckor och 6 dagar har gått men här är jag igen!
Fast utan perspektiv, med ena foten kvar på torpet.
Fortfarande flyter dagarna omkring, fortfarande är jag ett med alltihop.
Någonstans mittemellan. Himmel och jord. Land och stad.
Ibland är jag Ernst fastän jag inte vill
Ibland är jag Ernst.
Det är inte mitt fel utan hans- Ernsts.
Han har gjort så mycket grejer och så ofta att en del av dem har blivit hans.
Och det känns som om jag härmas fastän jag inte gör det.
Som när jag sätter blommor i den gamla kaffepannan jag hittade bakom förrådet:
Eller när vi lagar maten ute i naturen och solen skiner och det är sådär overkligt härligt:
Men det gör inte så mycket.
Det är inte mitt fel utan hans- Ernsts.
Han har gjort så mycket grejer och så ofta att en del av dem har blivit hans.
Och det känns som om jag härmas fastän jag inte gör det.
Som när jag sätter blommor i den gamla kaffepannan jag hittade bakom förrådet:
Eller när vi lagar maten ute i naturen och solen skiner och det är sådär overkligt härligt:
Men det gör inte så mycket.
Bonde-wannabe
Jag är en bonde-wannabe, så har det alltid varit.
Min högsta dröm är en kossa,
min största förebild är Arla-Elin.
Jag hittade så fina bilder som jag inte kan låta bli att visa.
Så här vill jag så gärna att mitt liv ska vara.
Så harmoniskt. Så jordnära.
Jag och mina kor.
Min högsta dröm är en kossa,
min största förebild är Arla-Elin.
Jag hittade så fina bilder som jag inte kan låta bli att visa.
Så här vill jag så gärna att mitt liv ska vara.
Så harmoniskt. Så jordnära.
Jag och mina kor.
Sinnesro
Det finns något som torpet påminner mig om. Gång på gång.
Det handlar om att återvända, till det ursprungliga.
Och att det inte finns några genvägar, jag måste låta det ta tid.
Jag är en person som gillar snabba lösningar, att det händer mycket och snabbt och jag kan vara ganska impulsiv.
Men torpet ska få vara en motpol till det.
Jag vill att det ska vara en plats för sinnesro.
En plats för sprakande, knarrande, gnistrande, skvalpande...
1000 vackra intryck som får mig att stanna upp-
och vara i nuet.
För att nå dit behöver jag lyssna och vänta.
Och prata husets eget språk.
Det handlar om att återvända, till det ursprungliga.
Och att det inte finns några genvägar, jag måste låta det ta tid.
Jag är en person som gillar snabba lösningar, att det händer mycket och snabbt och jag kan vara ganska impulsiv.
Men torpet ska få vara en motpol till det.
Jag vill att det ska vara en plats för sinnesro.
En plats för sprakande, knarrande, gnistrande, skvalpande...
1000 vackra intryck som får mig att stanna upp-
och vara i nuet.
För att nå dit behöver jag lyssna och vänta.
Och prata husets eget språk.
Tystnaden
På torpet bor tystnaden. Lika tät ute som inne. Man öppnar fönstret mot-ingenting. Bara stillhet. Och en tystnad så kompakt att det susar i öronen.
Man glömmer det när man är i stan. Det går inte att föreställa sig.
Man glömmer det när man är i stan. Det går inte att föreställa sig.
